Inför förra helgen frågade mina arbetskollegor om jag skulle göra något speciellt. Nej, jag kommer nog bara att sitta och leta musik till min Spotify-lista över Mina 1000 kvinnliga artister innan »Sinnes« (en plats där en varannan lördag träffas, äter middag och diskuterar såväl hur en ska busa med konfirmander på sommarläger som hur en hanterar ett självskadebeteende) i Sollentuna kyrka. Som om inte det var en drös med grejor. På lördagsförmiddagen kunde jag emellertid inte låta bli att skumma igenom en del program som kommit upp på SVT-Play den senaste tiden.
Till en början var det inte mycket att »hänga i julgranen« men till slut fastnade jag framför Bornebusch i tevefabriken. Eftersom hon i min värld bara är Mickan i Solsidan – den av Felix Hengren närmast kultförklarade humorserien – trodde jag att hon nu fått en egen humoristisk plattform på SVT. Jag såg framför mig en svensk version av Lisa Kudrows floppade The Comeback. I stället var det en djuplodande dokumentärserie där en grottade ner sig olika seriers unika bildspråk, karaktär och rekvisita. I tredje avsnittet besöker Bornebusch bland annat inspelningen av Bron – den av SVT:s nog mest hyllade nordiska samproduktion sedan Ørnen. Det blev startskottet till detta inlägg, om hur personer med asperger (AS) framställs i en TV-serie. Just kring Bron har jag nämligen starka åsikter. Skulle serien mot förmodan gått er förbi kretsar den runt Saga Norén (Sofia Helin) på våldsroteln i Malmö, vilken har »en släng av asperger«, som det framställs i seriens pressrelease.
I serien ställs hon inför ett mord på Öresundsbron. Precis på gränsen mellan Sverige och Danmark ligger en död kvinnokropp. Det skapar både språkförbistring och sociala bryderier. På mordplatsen försöker hon bland annat stoppa en utryckande ambulans som någon släppt igenom utan hennes tillåtelse. Det resulterar i en hård ordväxling mellan Saga och den danska polisen Martin Rohde (Kim Bodnia), som i hennes sinnevärld är stollig, för du bryter inte mot kårens regler. Nej, det är heligt, det inkräktar faktisk nästan över hela hennes privatliv. Sett från Riksförbundet Attentions faktablad om Aspergers syndrom och arbetslivet är det en verklighet som många med asperger dagligen måste hantera. Som de gör gällande »är personer med AS plikttrogna och ambitiösa, om man har arbetsuppgifter som man trivs med, får jobba självständigt i egen takt, utan liv och rörelse runt omkring« (Riksförbundet Attention Faktablad 4:3:1, oktober 2012). När Saga då snöar in på en detalj i utredningen av den döda kvinnan händer det att hon försvinner »in i sig själv«, och blir hon inte tillsagd att det är dags att gå hem kan hon bli kvar ett dygn på polisstationen. Utifrån vad barnpsykiatern Christofer Gillberg framhäver i boken Barn, ungdomar och vuxna med Aspergers syndrom – normala, geniala nördar? (Gillberg 1997) är det vanlig förekommande för individer med Aspergers syndrom. Deras tidsuppfattningen är helt enkelt störd. Att passa tider är därför svårt, och tid är ett för abstrakt fenomen.
Ni som känner mig väldigt väl kan nog skriva under på att jag i vissa situationer tappar bort tiden om jag arbetar med en rolig uppgift. På så vis finns det en likhet mellan mig och Saga. Jag har dock inte lika primitiva matvanor. Att värma en Gorbypirog i en mikro när en är hungrig, det skulle jag aldrig göra. Jämfört mot Saga har jag heller inte ett monotont tonfall – som många tittare i början av serien störde sig på – då de ansåg att Sara spelade rollen som Saga som att hon läste manuset innantill. Hennes sociala tillkortakommanden gjorde också att många tycke att hon inte var normal. Fast för mig är hon enkel. Hon är jättetydligt en uppspeedad karikatyr av en aspergerperson. När Hans Rosenfeldt (seriens huvudförfattare) och Sara Norlin (som spelar Saga) intervjuas inför seriestarten i Gomorron Sverige ger de dock inget konkret svar runt denna frågeställning. Det vidrörs inte heller i ett av serien bakom-kulisserna-material, som videon här nedan utgörs av.
Varför gör de då på detta viset, varför då, varför då? för att tala som en rumpnisse. Det undrar jag som själv har en högpresterande Asperger. Vad är deras problem? Varför mörkar de att Saga faktiskt har en NPF-diagnos? Tänker de att vi (som publik) är så vana med tillskruvade karaktärer, som Lisbet Salander (i Millennium-serien) och Carrie Mathison (som är bipolär i Homelands) att det inte skulle bli någon vidare debatt? Det hade det kanske inte heller blivit om inte Saga haft sådana uppspeedade karaktärsdrag. Visst, rent dramaturgiskt är det en väldig fördel. Vi som tittar får något att diskutera på jobbet under lunchen eller på kafferasten. Det finns dock en stor risk att karaktären enbart blir en Comic relief. Det medger också Rosenfeldt i intervjuer efter andra säsongen. När han citeras från en norsk intervju i Aftonbladets artikeln Saga Norén ska förändras – efter kritiken säger han bland annat att:
Vi har varit lite för förtjusta i Saga. Det finns fyra-fem scener i säsong två där det är tydligt att de är med bara för att hennes sociala handikapp ska vara en comic relief. Och det borde vi ha haft modet att låta bli. Hon är rolig ändå” (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article17918228.ab)
Här (utifrån ovanstående citat) finns det också en risk att manusförfattarna ställer vanliga människor med asperger i dålig dager, utan att det är deras avsikt. Det sker såväl från seriens mediala genomslag, som från att Saga inte har några specifika drag av asperger. Det ger nämligen luft åt hobbypsykologiska analyser. En del, som den norska författaren Gro Dahle gör gällande i artikeln Norsk kritikk mot «Broen»-Saga: – Ufølsom (Verdens Gangs webbupplaga 2013-04-11), anser till exempel att serien »spiller på seiglivede myter om Aspergers syndrom som for lengst er foreldet«, om att personer med asperger är »kalde, ufølsomme, mangler empati og dummer seg ut sosialt. Det som derimot kjennetegner et menneske med dette syndromet, er at de har en annerledes empati enn normalt, noen har så mye at det nesten er et problem for dem« (Verdens Gangs webbupplaga 2013-04-11). Det känner jag själv igen. Andra, som Anders S (en medelålders vänsteraktivist från Göteborg) som total sågar serien i blogginlägget Saga Norén i Bron är en dålig kopia, anser att de flesta med asperger jämfört med Saga är »mycket vanligare, har mer djup och är mer komplexa som människor«, men det håller jag inte helt med om.
Som Joanna Halvadsson (journalist, bloggare och föreläsare med Aspergers syndrom) framhåller i debattartikeln Låt mig och Saga Norén vara konstiga (Expressen 2015-10-01) är min ståndpunkt att »Alla är inte som Saga, även hon är unik [och] det borde vara en självklarhet och något som alla förstår, men tyvärr är det en fördom jag ofta stöter på. Men du kan ju inte ha asperger, du är ju inte så fyrkantig som Saga. Nej, för jag är inte Saga, jag är Joanna« (Expressen 2015-10-01). Själv får jag också ibland höra att jag inte kan ha asperger; »för du har ju ofta »många bollar i luften«. Du är ju också väldigt flexibel«. Visst, nio gånger av tio är det inget problem eftersom att jag just är anpassningsbar, insiktsfull och tolkar individer i min omgivning utifrån inlärda tankekartor. Men om personen avviker från hur den normalt uppträder, då kan det uppstå en del pinsamma missförstånd.
Ser jag tillbaks på lågstadiet hade jag väldigt svårt att förstå och tillåta att klasskompisar hade en annan åsikt än min egen synvinkel. Jag kunde helt enkelt inte läsa av mina klasskamraters reaktioner, eller förutse vad de skulle göra i nästa situation. Om läraren sa att vi skulle göra X och någon istället gjorde Y var jag direkt på och tillrättavisade. I dag händer de nästan aldrig eftersom att jag vet att det är fel. Mycket av det har jag att tacka mina föräldrar och de assistenter som jag hade under lågstadiet för. Oavsett om jag gång på gång klantade till mig, eller upprepade samma destruktiva beteende blev jag aldrig bestraffad. De fanns alltid ett utrymme att resonera kring vad som gått fel.
I dag händer det nästan aldrig att jag tillrättavisar någon utifrån att den inte exakt gör som någon med auktoritet säger att en ska göra. Däremot finns det andra situationer där jag kan ha svårt att bärga mig. Under den dagliga morgonrundan på min behandlingsutbildning fick jag till exempel anstränga mig för att inte hela tiden bli den som berättade om någon intressant nyhet som var relevant för utbildningen, för pratar du för mycket eller uppfattas som en paragrafryttare tröttnar folk till slut och vill inte samarbeta. Den typen av självinsikt finns inte i Saga sinnesvärld. Kring såväl sex, kärlek och sociala relationer har hon även mycket styvnackade föreställningar. Hon förstår förslagsvis inte hur fel det blir när hon inför hela arbetsstyrkan avslöjar att Martin (sin danska kollega) sparkats ut från sitt hem eftersom han varit otrogen. För Paula Tilli, som föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv har det också varit svårt att vara social.
När jag gifte mig med min exman, hade jag exempelvis inte berättat för mina vänner att jag skulle gifta mig, och därför blev de både förvånade och chockade när jag ett par månader senare nämnde för dem i förbifarten att jag var gift. Mina vänner tyckte nämligen att giftermål var någonting man borde berätta om för sina närmaste vänner. (http://blogg.aspiration.nu/nar-man-saknar-behovet-att-dela-aktiviteter-med-andra/)
En annan tjej som beskriver att hon alltid haft och har svårt att tolka sociala koder i sin omgivning är Amanda. När hon intervjuas för tjejjourens blogg i inlägget Amanda: ”Innan jag fick min diagnos förstod jag inte på mig själv för fem öre” (tjejjourens blogg 2012-12-17), där hon anonymiserats så säger hon bland annat att; »Innan jag fick min diagnos förstod jag inte på mig själv för fem öre. Jag fattade verkligen inte varför jag inte hade vänner och varför jag alltid lyckades bli offer för mobbning« (tjejjourens blogg 2012-12-17). Men då det konstaterades att hon hade kraftigt autistiskt beteende förstod hon rent vetenskapligt varför hon inte är i behov av något utbyte av andra människor. Varför hon hatar att samarbeta med klasskompisar, och varför hon inte tillåter någon att krama henne. Ett tredje exempel över hur svårt de kan vara att tolka sociala koder när man har autism, som man förväntas förstå utifrån samhällets normativa regelverk, beskriver en anonym tjej i blogginlägget Jag orkar inte försöka vara neurotyp mer (gästpost) på anarkoautism blogg på följande sätt:
Att vara en autistisk tjej (dessutom utan diagnos) innebar att väldigt mycket av min ork gick åt till att försöka begripa alla sociala regler och hur tillvaron hängde ihop. Alla andra verkade förstå automatiskt men jag hade inte en aning om varför det var så svårt för mig. Jag antog att jag bara var en allmänt dålig människa. All den tid jag la på att skriva listor i min dagbok på hur jag skulle vara – tänk om jag hade lagt den på något som var meningsfullt för mig? (https://anarkoautism.wordpress.com/2016/03/09/jag-orkar-inte-forsoka-vara-neurotyp-mer-gastpost/)
Om vi då utifrån citaten ovan tar och ställer oss frågande till detta blogginläggs huvudfråga, kring hur representativ och verklighetstrogen Saga Norén är i Bron när hon anses »ha en släng av asperger« kan man skönja flera likheter. De ter sig måhända inte på samma sätt, men bottnar alla i samma problematik.