Poliskommisarie Saga Noren – hur verklig är hon?

Inför förra helgen frågade mina arbetskollegor om jag skulle göra något speciellt. Nej, jag kommer nog bara att sitta och leta musik till min Spotify-lista över Mina 1000 kvinnliga artister innan »Sinnes« (en plats där en varannan lördag träffas, äter middag och diskuterar såväl hur en ska busa med konfirmander på sommarläger som hur en hanterar ett självskadebeteende) i Sollentuna kyrka. Som om inte det var en drös med grejor. På lördagsförmiddagen kunde jag emellertid inte låta bli att skumma igenom en del program som kommit upp på SVT-Play den senaste tiden.

Till en början var det inte mycket att »hänga i julgranen« men till slut fastnade jag framför Bornebusch i tevefabriken. Eftersom hon i min värld bara är Mickan i Solsidan –  den av Felix Hengren närmast kultförklarade humorserien – trodde jag att hon nu fått en egen fB4OcEAoAZs.market_maxreshumoristisk plattform på SVT. Jag såg framför mig en svensk version av Lisa Kudrows floppade The Comeback.  I stället var det en djuplodande dokumentärserie där en grottade ner sig olika seriers unika bildspråk, karaktär och rekvisita. I tredje avsnittet besöker Bornebusch bland annat inspelningen av Bron – den av SVT:s nog mest hyllade nordiska samproduktion sedan Ørnen. Det blev startskottet till detta inlägg, om hur personer med asperger (AS) framställs i en TV-serie. Just kring Bron har jag nämligen starka åsikter. Skulle serien mot förmodan gått er förbi kretsar den runt Saga Norén (Sofia Helin) på våldsroteln i Malmö, vilken har »en släng av asperger«, som det framställs i seriens pressrelease.

a40e2c6fba343acc3c1d0c2117adfdf7-bron1.jpg

I serien ställs hon inför ett mord på Öresundsbron. Precis på gränsen mellan Sverige och Danmark ligger en död kvinnokropp. Det skapar både språkförbistring och sociala bryderier. På mordplatsen försöker hon bland annat stoppa en utryckande ambulans som någon släppt igenom utan hennes tillåtelse. Det resulterar i en hård ordväxling mellan Saga och den danska polisen Martin Rohde (Kim Bodnia), som i hennes sinnevärld är stollig, för du bryter inte mot kårens regler. Nej, det är heligt, det inkräktar faktisk nästan över hela hennes privatliv. Sett från Riksförbundet Attentions faktablad om Aspergers syndrom och arbetslivet är det en verklighet som många med asperger dagligen måste hantera. Som de gör gällande »är personer med AS plikttrogna och ambitiösa, om man har arbetsuppgifter som man trivs med, får jobba självständigt i egen takt, utan liv och rörelse runt omkring« (Riksförbundet Attention Faktablad 4:3:1, oktober 2012).  När Saga då snöar in på en detalj i utredningen av den döda kvinnan händer det att hon försvinner »in i sig själv«, och blir hon inte tillsagd att det är dags att gå hem kan hon bli kvar ett dygn på polisstationen. Utifrån vad barnpsykiatern Christofer Gillberg framhäver i boken Barn, ungdomar och vuxna med Aspergers syndrom – normala, geniala nördar? (Gillberg 1997) är det vanlig förekommande för individer med Aspergers syndrom. Deras tidsuppfattningen är helt enkelt störd. Att passa tider är därför svårt, och tid är ett för abstrakt fenomen.

Ni som känner mig väldigt väl kan nog skriva under på att jag i vissa situationer tappar bort tiden om jag arbetar med en rolig uppgift. På så vis finns det en likhet mellan mig och Saga. Jag har dock inte lika Bild (22)primitiva matvanor. Att värma en Gorbypirog i en mikro när en är hungrig, det skulle jag aldrig göra. Jämfört mot Saga har jag heller inte ett monotont tonfall – som många tittare i början av serien störde sig på – då de ansåg att Sara spelade rollen som Saga som att hon läste manuset innantill. Hennes sociala tillkortakommanden gjorde också att många tycke att hon inte var normal. Fast för mig är hon enkel. Hon är jättetydligt en uppspeedad karikatyr av en aspergerperson. När Hans Rosenfeldt (seriens huvudförfattare) och Sara Norlin (som spelar Saga) intervjuas inför seriestarten i Gomorron Sverige ger de dock inget konkret svar runt denna frågeställning. Det vidrörs inte heller i ett av serien bakom-kulisserna-material, som videon här nedan utgörs av.

BILD Stefan Ed HDNST

Varför gör de då på detta viset, varför då, varför då? för att tala som en rumpnisse. Det undrar jag som själv har en högpresterande Asperger. Vad är deras problem? Varför mörkar de att Saga faktiskt har en NPF-diagnos? Tänker de att vi (som publik) är så vana med tillskruvade karaktärer, som Lisbet Salander (i Millennium-serien) och Carrie Mathison (som är bipolär i Homelands) att det inte skulle bli någon vidare debatt? Det hade det kanske inte heller blivit om inte Saga haft sådana uppspeedade karaktärsdrag. Visst, rent dramaturgiskt är det en väldig fördel. Vi som tittar får något att diskutera på jobbet under lunchen eller på kafferasten. Det finns dock en stor risk att karaktären enbart blir en Comic relief. Det medger också Rosenfeldt i intervjuer efter andra säsongen. När han citeras från en norsk intervju i Aftonbladets artikeln Saga Norén ska förändras – efter kritiken säger han bland annat att:

Vi har varit lite för förtjusta i Saga. Det finns fyra-fem scener i säsong två där det är tydligt att de är med bara för att hennes sociala handikapp ska vara en comic relief. Och det borde vi ha haft modet att låta bli. Hon är rolig ändå” (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article17918228.ab)

Här (utifrån ovanstående citat) finns det också en risk att manusförfattarna ställer vanliga människor med asperger i dålig dager, utan att det är deras avsikt. Det sker såväl från seriens mediala genomslag, som från att Saga inte har några specifika drag av asperger. Det ger nämligen luft åt hobbypsykologiska analyser. En del, som den norska författaren Gro Dahle gör gällande i artikeln Norsk kritikk mot «Broen»-Saga: – Ufølsom (Verdens Gangs webbupplaga  2013-04-11), anser till exempel att serien »spiller på seiglivede myter om Aspergers syndrom som for lengst er foreldet«, om att personer med asperger är »kalde, ufølsomme, mangler empati og dummer seg ut sosialt. Det som derimot kjennetegner et menneske med dette syndromet, er at de har en annerledes empati enn normalt, noen har så mye at det nesten er et problem for dem« (Verdens Gangs webbupplaga  2013-04-11). Det känner jag själv igen. Andra, som Anders S (en medelålders vänsteraktivist från Göteborg) som total sågar serien i blogginlägget Saga Norén i Bron är en dålig kopia, anser att de flesta med asperger jämfört med Saga är »mycket vanligare, har mer djup och är mer komplexa som människor«, men det håller jag inte helt med om.

www.joannahalvardsson.se.jpg Som Joanna Halvadsson (journalist, bloggare och föreläsare med Aspergers syndrom) framhåller i debattartikeln Låt mig och Saga Norén vara konstiga (Expressen 2015-10-01) är min ståndpunkt att »Alla är inte som Saga, även hon är unik [och] det borde vara en självklarhet och något som alla förstår, men tyvärr är det en fördom jag ofta stöter på. Men du kan ju inte ha asperger, du är ju inte så fyrkantig som Saga. Nej, för jag är inte Saga, jag är Joanna« (Expressen 2015-10-01). Själv får jag också ibland höra att jag inte kan ha asperger; »för du har ju ofta »många bollar i luften«. Du är ju också väldigt flexibel«. Visst, nio gånger av tio är det inget problem eftersom att jag just är anpassningsbar, insiktsfull och tolkar individer i min omgivning utifrån inlärda tankekartor. Men om personen avviker från hur den normalt uppträder, då kan det uppstå en del pinsamma missförstånd.

p1100264

Ser jag tillbaks på lågstadiet hade jag väldigt svårt att förstå och tillåta att klasskompisar hade en annan åsikt än min egen synvinkel. Jag kunde helt enkelt inte läsa av mina klasskamraters reaktioner, eller förutse vad de skulle göra i nästa situation. Om läraren sa att vi skulle göra X och någon istället gjorde Y var jag direkt på och tillrättavisade. I dag händer de nästan aldrig eftersom att jag vet att det är fel. Mycket av det har jag att tacka mina föräldrar och de assistenter som jag hade under lågstadiet för. Oavsett om jag gång på gång klantade till mig, eller upprepade samma destruktiva beteende blev jag aldrig bestraffad. De fanns alltid ett utrymme att resonera kring vad som gått fel.

I dag händer det nästan aldrig att jag tillrättavisar någon utifrån att den inte exakt gör som någon med auktoritet säger att en ska göra. Däremot finns det andra situationer där jag kan ha svårt att bärga mig. Under den dagliga morgonrundan på min behandlingsutbildning fick jag till exempel anstränga mig för att inte hela tiden bli den som berättade om någon intressant nyhet som var relevant för utbildningen, för pratar du för mycket eller uppfattas som en paragrafryttare tröttnar folk till slut och vill inte samarbeta. Den typen av självinsikt finns inte i Saga sinnesvärld. Kring såväl sex, kärlek och sociala relationer har hon även mycket styvnackade föreställningar. Hon förstår förslagsvis inte hur fel det blir när hon inför hela arbetsstyrkan avslöjar att Martin (sin danska kollega) sparkats ut från sitt hem eftersom han varit otrogen. För Paula Tilli, som föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv har det också varit svårt att vara social.

När jag gifte mig med min exman, hade jag exempelvis inte berättat för mina vänner att jag skulle gifta mig, och därför blev de både förvånade och chockade när jag ett par månader senare nämnde för dem i förbifarten att jag var gift. Mina vänner tyckte nämligen att giftermål var någonting man borde berätta om för sina närmaste vänner. (http://blogg.aspiration.nu/nar-man-saknar-behovet-att-dela-aktiviteter-med-andra/)

En annan tjej som beskriver att hon alltid haft och har svårt att tolka sociala koder i sin omgivning är Amanda. När hon intervjuas för tjejjourens blogg i inlägget Amanda: ”Innan jag fick min diagnos förstod jag inte på mig själv för fem öre  (tjejjourens blogg 2012-12-17), där hon anonymiserats så säger hon bland annat att; »Innan jag fick min diagnos förstod jag inte på mig själv för fem öre. Jag fattade verkligen inte varför jag inte hade vänner och varför jag alltid lyckades bli offer för mobbning« (tjejjourens blogg 2012-12-17). Men då det konstaterades att hon hade kraftigt autistiskt beteende förstod hon rent vetenskapligt varför hon inte är i behov av något utbyte av andra människor. Varför hon hatar att samarbeta med klasskompisar, och varför hon inte tillåter någon att krama henne. Ett tredje exempel över hur svårt de kan vara att tolka sociala koder när man har autism, som man förväntas förstå utifrån samhällets normativa regelverk, beskriver en anonym tjej i blogginlägget Jag orkar inte försöka vara neurotyp mer (gästpost) anarkoautism blogg på följande sätt:

Att vara en autistisk tjej (dessutom utan diagnos) innebar att väldigt mycket av min ork gick åt till att försöka begripa alla sociala regler och hur tillvaron hängde ihop.  Alla andra verkade förstå automatiskt men jag hade inte en aning om varför det var så svårt för mig. Jag antog att jag bara var en allmänt dålig människa. All den tid jag la på att skriva listor i min dagbok på hur jag skulle vara – tänk om jag hade lagt den på något som var meningsfullt för mig? (https://anarkoautism.wordpress.com/2016/03/09/jag-orkar-inte-forsoka-vara-neurotyp-mer-gastpost/)

Om vi då utifrån citaten ovan tar och ställer oss frågande till detta blogginläggs huvudfråga, kring hur representativ och verklighetstrogen Saga Norén är i Bron när hon anses »ha en släng av asperger« kan man skönja flera likheter. De ter sig måhända inte på samma sätt, men bottnar alla i samma problematik.

Annonser

Say no to Autism Speaks

CappuccinoNär jag på kvällen den 2 april 2016 satte mig ner med en kopp kaffe, och började författa detta blogginlägg, var inom som har som syfte att synliggöra hur det är att leva med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning), insåg jag att det var Världsautismdagen (instiftad av FN 2008). Det gjorde mig både glad (ingen av de stora dagstidningarna hade uppmärksammat dagen), och ledsen (eftersom den tyvärr har kapats av den amerikanska organisationen Autism Speaks). De beskriver nämligen autism som en växande global folkhälsorisk, och visst, sett till det antal individer som årligen utreds, vilket bara tycks bli fler, bör kanske organisationens oro tas på allvar. Från 2010 till 2012 ökade till exempel utredningarna av ADHD och autism i Stockholm med över femtio procent. Diagnosen ställdes också mer sällan för tio år sedan. Å andra sidan har de vetenskapliga kriterierna för autism förändrats i en sådan omfattning de senaste trettio åren att den snart inte är aktuell.

GillbergDet vet Christopher Gillberg, som sedan mitten av 1980-talet är professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet. När han inför forskarhörnan på institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademi får frågor kring om autism är vanligare idag än för 40 år sedan, så ger han delvis följande beskrivning;

På 1970-talet föreställde man sig att autism existerade nästan bara hos personer med allmän kognitiv funktionsnedsättning, och minst tre av fyra av alla som erhöll diagnosen hade intellektuell funktionsbegränsning motsvarande nivån som i vår nuvarande lagstiftning. Idag, när man fått klart för sig att det vi ofta kallar Aspergers syndrom, ingår under »autismparaplyet« (därför att de grundläggande socialkommunikativa och beteendemässiga problemen är identiska med dem man ser vid »typisk/klassisk autism«), är det snarare en på tio till en på sju som har en testad begåvningsnivå omkring IQ 70 eller under (gillbergcentre.gu.se 2015-02-20)

Vad Gillberg då säger rent konkret, det är att autism och Aspergers syndrom (varvid jag själv har den högpresterande formen) närmast är samma syndrom, för inom både dessa NPF-diagnoser har en svårt att förstå socialt samspel, interagera med andra och intuitivt läsa av och förstå andras tankar. Själv har jag i bland svårt att utskilja sarkasm när jag är trött, eller när jag växlar fort mellan två skilda situationer. När jag gjorde praktik och bland annat spelade en av de tre vise männen i över 50 julvandringar (som en del av min behandlingspedagogs utbildning) Bild (14)för Svenska kyrkans församling i Sollentuna hände det flera gånger att jag fick anstränga mig för att få grepp om omgivningen. Att gå mellan rollen som vise man och mina kollegors både retsamma, ironiska och ordvitsiga jargong var inte enkelt. Visst, jag gick inte undan i flera minuter, men bara det att du inte hänger med i det sociala sammanhanget under några sekunder är ganska obehagligt. Gemensamt har autister och barn med asperger också svag central koherens. Förenklat: Du är detaljfokuserad men har svårt att se helheter och sammanhang. Däremot skiljer sig deras språkliga tillväxt. I Socialstyrelserapporten Barn som tänker annorlunda – Barn med autism, Aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd (Socialstyrelsen 2010) framgår det till exempel att:

Barn med autism har en försenad eller utebliven talutveckling, och ungefär hälften av barnen med autism börjar aldrig prata. Bland dem som börjar prata är variationen stor. En del använder bara enstaka ord medan andra använder ett språk som är korrekt till den yttre formen. De har däremot svårt att förstå meningen med kommunikation och klarar inte att använda språket på ett normalt sätt, som att inleda och hålla igång en dialog. Många har också så kallat ekotal, vilket innebär att de stereotypt upprepar ord, fraser eller hela konversationer som de har lärt sig utan till. Vid Aspergers syndrom har man inte samma tydliga avvikelser i den tidiga språkutvecklingen som vid autism. Barn med Aspergers syndrom kan vara lite sena i talet, men när talet kommer brukar det gå snabbt. Ofta är språket dock lillgammalt och mer vuxet än hos andra barn och barnen kan visa en närmast pedantisk språklig noggrannhet. Däremot är språkförståelsen konkret och bokstavlig, vilket gör det svårt för dem att förstå ironi, ordvitsar och metaforer (Socialstyrelsen 2010 Sid 13-14).

Mental Disorders

I DSM-5, den senaste versionen av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (diagnostiska och statistiska manualen för psykiska störningar) har en också slagit ihop diagnoserna till vad en kallar Autismspektrumtillstånd. Samma typ av utveckling finns även kring ADHD. Går du tillbaks till mitten av 1990-talet, när jag både var ett tämligen empatiskt och oresonligt 9-årigt barn med innebandyförbud var den vedertagna termen för personer som mig inom psykiatrin i Sverige damp .

Går det då verkligen att fastslå att det skett en storskalig ökning av autism eller ADHD de senaste åren, när kriterierna  hela tiden ändras? Och om ändå fler får en diagnos, vad tar vi oss till med den informationen? Blir det enbart ett argument för att vi måste hitta metoder för att inte fler barn föds med olika bokstavsdiagnoser? Det tycker i alla fall tillsynes förespråkarna bakom Autism Speak. I anslutning till att autismdiagnosens olika kriterier nämns på organisationens hemsida beskriver de även hur du som blivande förälder kan minimera risken att föda fram ett barn med autism:

A growing body of research suggests that a woman can reduce her risk of having a child with autism by taking prenatal vitamins containing folic acid and/or eating a diet rich in folic acid (at least 600 mcg a day) during the months before and after conception (https://www.autismspeaks.org/what-autism).

Vad vi då här har att göra med är en organisation som säger sig stå på autisters sida, men som ger ett konkret förslag till mödrar för hur de ska undvika att få ett barn med autism. Känns inte det väldigt motsägelsefullt? Hur mycket är det för övrigt acceptabelt att exponera och utnyttja sitt barns autistiska funktionsnedsättning som förälder, för att få tillgång till samhällets sociala resurser. Sett till hur läget verkar vara i USA, som inte till tillnärmelsevis har samma välfärdssystem och sociala skyddsnät som Sverige där varje barn har rätt till en välfungerande skolgång, verkar alla medel vara tillåtna enligt Autism speaks. För organisationen är det nämligen inga problem att spela in en 13 minuter lång dokumentär där man intervjuar mödrar om hur hemskt det är att ha ett barn med autism, framför ögonen på barnet.

Fast bottnar kanske min oförståelse till organisation i detta fall i kulturkrock? Medan vi i Sverige har ett mycket välutvecklat välfärdssystem där alla barn rent juridisk har rätt att gå i skola utifrån sina specifika förutsättningar är det inte lika enkelt i USA.

En blogg om asperger (Introduktion)

12109090_10153159627057555_2634914158707447662_n
Foto: Mikael Montelius

Här ser ni en ungdomlig 29-årig person med många »strängar på sin lyra«. I grunden är jag en hängiven etnolog (på masternivå) med påbyggd yrkesutbildning till humanistisk behandlingspedagog. Dessa utbildningar har jag mycket nytta av i min nuvarande roll som elevassistent på en högstadieskola för barn med särskilda behov. Men jag har också en högpresterande Asperger-/ADHD-diagnos, som ibland skapar en del problem när jag är trött och inte riktigt orkar hålla uppe min koncentrationsförmåga. Skulle jag till exempel få en dollar för alla gånger som jag sprungit runt och letat efter mina glasögon, medan jag skällt på folk i min omgivning, och antytt att de flyttat på dem Då hade jag nog vid här laget varit lika rik som Donald Trump.

trump
Another radical attac, this time in Pakistan, targeting women & children. At least 67 dead, 400 injured. I alone can solve! (Twitter 2016-03-27)

Han verkar dock ha svårt att hantera sitt ego. Visst, det finns uppenbart många amerikaner (som till exempel Pietro Pete Calautti), vilket tycker att han har har rätt, när han hetsar mot muslimer i sina tal och tweets, som i citatet till bilden här till vänster. Det är ändå för mig helt perplext att Trump är på väg att bli republikanernas presidentkandidat. Men uppenbart har han en bra stab av personer, som känner hur vindarna blåser bland befolkningen. Själv har jag varken presstalesman, sekreterare, personlig assistent eller boendestödjare. För att jag inte ska springa omkring i min lägenhet »som en yr höna« med flingor i skägget och olikfärgade strumpor på fötterna varje morgon – eftersom jag varken har koll på nycklar, mobil eller SL-kort – har jag tydliga rutiner. Varje kväll lägger jag fram allt jag ska ha med mig nästa dag på en av stolarna runt mitt köksbord.

startskarm-ios

I ResLedaren (en helt underbar app) lägger jag sedan in bilder på alla grejor. På så sätt har jag stenkoll på allt jag ska ha med till jobbet, eller var jag nu ska resa. Jag kan också lägga in ett larm för när jag senast måste gå hemifrån. När jag sedan närmar mig den station jag ska stiga av, så påminner appen mig, eller gör mig uppmärksam på att jag ska byta transportmedel. Vill jag kan appen även vägleda mig hela vägen fram till min slutdestination.

På jobbet agerar jag efter skollagens ämneskriterier. Jag försöker också ha strikta ramar för undervisningen. Inför varje lektion talar jag om för ungdomen vad vi ska göra, vad som är syfte med lektionens uppgifter och vilket ämne som kommer efteråt. Till min hjälp har jag även hjälpmedel som timstockar, skattningsskalor och humörtermometrar. På bilden här nedan ser ni två exempel på dessa kognitiva hjälpmedel (som jag återkommer till i ett senare inlägg).

Utan tydliga rutiner och struktur har elever med asperger svårt att hänga med i skolundervisningen. Talar vi om en person med grav diagnos är det ytterst viktigt. Bara en sådan sak som att läraren säger att en ska ställa upp alla stolar innan en går på rast – det blir rena kärnfysiken för dessa elever. För vilka stolar menar läraren att vi ska ställa upp? Det finns ju över 200 stolar i skolan?

Vill jag få eleven att ställa upp sin stol, eller starta sin dator måste jag be den ordagrant att göra så. Annars kan eleven mycket väl fråga vad den ska använda för verktyg för att öppna datorn! Här har vi en av alla grundbultar i Aspergerdiagnosen. En tolkar ofta saker bokstavligt. Mycket av ens arbete med dessa elever har därför som syfte att antingen få dem att förstå och lära sig att hantera oklara situationer, eller se till att det inte sker. För att tala i mer akademiska termer skapar deras inflexibilitet (att de har en inskränkt föreställningsförmåga) frustration och motstånd. De protesterar eller vägrar helt att göra en uppgift som är totalt ologisk i deras världsbild.

Det kan också gälla en så banal sak som att någon sitter på »min« stol i klassrummet. De vill helt enkelt ha saker på var sin plats. Det gäller även till vardags. Själv kan jag till exempel bli helt vilsen i en affär där de flyttat om alla varor. Det känns, hur knäppt det möjligtvis än låter, i hela kroppen. Här har vi då en annan av de saker, som en som jag har att hantera. Men jag ska inte klaga.

Jämfört mot kändisar som CP-skadade komikern Jesper Odelberg här till vänster, Steven Hawkings som har ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller modellen Madeline Stuart här längst till höger, som har Downs syndrom, så syns inte mitt autismspektrumtillstånd (AST) på utsidan. Med den här bloggen har jag därför som avsikt att berätta om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Hur bra än aspberger-diagnosen generellt beskrivs på till exempel Vårdguidens hemsida, kring att ens sinnesintryck (lukt, smak, ljud och ljus) är både starkare och känsligare än »vanliga« människors, är det en helt annan sak att få det beskrivet av någon som dagligen tampas med, hanterar (eller faktiskt har användning av) sin funktionsnedsättning i sitt dagliga arbete.

http://www.dreamstime.com/stock-photography-image33952602

Själv har jag en väldig knäpp kroppstemperatur. Jag har svårt att känna om något är kallt eller varmt. Duschar jag hos en vän måste jag ställa tillbaks värmereglaget, annars kommer nästa person att skållas. Å andra sidan har jag ett väldigt bra hörselminne. Oavsett var jag sitter i ett rum hör jag alla ljud. Om jag inte bestämmer mig för vad jag ska fokusera på hör jag alla olika röster och ljud som finns i rummet. Bara genom att lyssna in vilka människor som finns i ett rum kan jag tala om vilka som saknas i en klass eller bland personal där jag jobbar. Det är en tämligen utbredd egenskap bland oss med asperger.

Om någon med denna funktionsnedsättning ber dig att sluta prassla med en godispåse när någon föreläser betyder det att ljudet stör så mycket att personen inte kan koncentrera sig. I stället kan aspergerpersonen börja fundera kring vad det finns för goda bitar i påsen. Finns det kanske små söta trippelfondue med jordgubbe, lakrits och citron i påsen? Eller är den fylld med chokladklyftor, stora colaflaskor och härligt sega pastellfiskar? Själv har person i alla fall blivit väldigt sugen på flera av dessa sockerbombade sötsaker…

På det här viset kan tankarna hos en person med asperger vandra i väg. Vad föreläsning handlar om är därmed inte tillnärmelsevis lika intressant som godispåsen. Föreläsningen finns helt enkelt inte i deras sinnevärld och därför har det inget fokus.

_G7B8686.jpgDetta skapar som ni nog förstår en hel del bryderier, vilket vi har sett hos kritikerhyllade mordutredaren Saga Norén i tv-serien »Bron« (vars olika karaktärsdrag jag tänker belysa mer grundligt i ett kommande inlägg).