Att handla mat (med eller utan ett boendestöd)

to go shoppingAtt handla ingredienser till en smaskig kvällsmåltid när en har jobbat hela dagen, och en både är trött och hungrig, det tycker nog vem som helst är jobbigt. Har du då dessutom en asperger-diagnosdå kan de bli riktigt knepigt. För en del tar det så mycket på krafterna (en klarar inte av alla ljud, lukter och valmöjligheter), att man kan få boendestöd som hjälper en att handla. Det är dock ingen självklar stödinsats. Även om en faller inom LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), kan en både nekas stöd och bli fråntagen tidigare beviljade stödinsatser.
[www.billigahotellstockholm.nu)Bor du i Stockholm behöver du till att börja med skicka in en genomarbetad ansökning till din stadsdelsförvaltning. Du blir sedan tilldelad en LSS-handläggare, som utreder ditt stödbehov efter en mall som är gemensam för stadens alla innevånare för att alla som söker ska få en likvärdig bedömning. Sett från vad Hjördis Gustafsson (fil kand i etnologi) framhåller i forskningsrapporten Boendestöd för personer med Aspergers syndrom (FoU-Södertörns Skriftserie nr 98/-2011) finns det däremot inga gemensamma riktlinjer inom Sveriges kommuner för hur dessa handläggare ska går till väga när de utreder;

Vad som föregår (ett) beslut om insatsens innehåll och antal timmar, (det) varierar mellan (olika) kommuner. LSS-handläggarna i en kommun kartlägger hur personens vardag ser ut – om de arbetar etcetera – genom att samtala med den som ska få del av insatsen, dennes företrädare och boendestödjare. Därefter beslutar de om innehållet. I en annan kommun utgår LSS-handläggarna från en förtryckt blankett som tar upp personuppgifter, anhöriga, hälsa, jobb/sysselsättning, fritid, hur högtider firas, hygien, städning och tvätt, inköp av varor, ekonomi etcetera. Den tar också upp vad personen ska göra själv och vad boendestödet uppgifter är, det vill säga vem som ansvarar för vad. (Skriftserie nr 98/-2011:xx)

Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning

Själv uppnår jag enligt Hässelby–Vällingbys stadsdelsförvaltning en skälig levnadsnivå. De har därför avslagit min ansökan om boendestöd utifrån 4 kap 1 § socialtjänstlagen (SoL) på 1 timme i veckan. Om jag då (sett från citatet här ovan) ansökt i en annan kommun, till exempel  Södertälje, då hade deras handläggare kanske gjort en annan bedömning av mitt stödbehov. I för sig är beslutet inte helt »hugget i sten«. I dagsläget är min ansökan nämligen uppe i Stockholms förvaltningsrätt. Förhoppningsvis beviljar de mig ett boendestöd, som bland annat blir ett par extra städögon, varvid jag kan bjuda hem min familj och vänner till en välstädad lägenhet, för trots att jag (som det anges i utredningen) »genomfört en behandlingsutbildning utan extra stödinsatser« behöver jag hjälp med att se var och hur jag ska städa.

hahrEfter att jag fått del av den blinda radioreportern Katarina Hahrs kamp mot Stockholms myndigheter, i Aftonbladet webbartikel Blinda SR-profilen nekas hjälp: ”Har gråtit i tvådagar” (Aftonbladet 2016-05-25), är jag dock inte lika hoppfull. Trots att hon inte kan arbeta utan ledsagning har Stockholms stad dragit in hennes hjälp – och förvaltningsrätten gör också en liknade bedömning.

Förvaltningsrätten konstaterar »utifrån utförd ADL-bedömning att Katarina Hahr stöter på svårigheter i sin vardag, främst när hon vistas i okända miljöer. Förvaltningsrätten bedömer dock (…) att det inte framkommit att hon har ett så dagligt behov att de (…) uppfyller samtliga kriterier för att omfattas av personkretsen i 1 § 3 LSS« (Aftonbladet 2016-05-25)

Nog är det då fler än mig, som tycker att det här är horribelt? Jag menar, de är väl inte  samhällsnyttigt för »fem öre i Småland?« Inte ska en journalist med över 20-års erfarenhet behöva förtidspensionera sig utifrån dessa grunder? Eller?, vad tänker ni som följer denna blogg. Borde de inte I stället uppskatta att hon arbetar. Är det inte det som samhällets stödinsatser är till för? Själv har jag som sagt problem att städa.

dammsugare (skonahem.com)Trots att jag ofta dammsuger och våttorkar mitt köks- och vardagsrumsgolv i över en halvtimme, så kan det finnas smuts som jag inte ser. Hur konstigt det än låter registrerats det inte av min hjärna. Det sker även i bland när jag lagar mat med många ingredienser.

Varje gång blir jag också ganska förvånad över hur mycket jag stöka till trots att jag tycker(www.santamariaworld.com) att jag både är lugn och metodisk. Som exempel har jag:  1) Spillt ut en skål med currysås, som jag inte helt hann torka upp innan den rann ner i en springa mellan min köksbänk och spis, när jag lagade fläskfilé med curry och banan.  2Jag har lyckats välta ner en papptallrik med ströbröd hittamatkassen.sepå mitt köksgolv när jag stekte Schnitzlar med löksky och lagade klyftpotatis. 3) Jag har försökt pressa ett gäng alldeles för okokta rödbetor till ett mos, varefter att det blev rödbetsfläc(camillakrogsgaard.com)kar i hela köket. Men att en är lite fumlig, inte är det så himla märkvärdigt? Vem av har inte själva råkat klanta sig när en haft i gång flera kastruller och stekpannor på spisen. Det tänker kanske ni som nu läser detta blogginlägg, och visst; det är mänskligt att fela, och även mästerkockar som Per Morberg gör ju fel i bland.

Bild 48

youtube finns det till exempel en hel drös med klipp från när han dabbar sig i tv-programmet Vad blir det för mat. Fast en del av hans misstag, de gör han kanske rent av medvetet eftersom de i vissa fall mer liknar stå-upp-lagning i stället för matlagning. Som exempel ställer han en retorisk fråga i ett avsnitt kring hur många (av oss tittare) som tagit fel mellan krydd- och svartpeppa,  vilket som han själv säger är ganska korkat eftersom att:

kryddpeppar är mycket större och dessutom har den en helt annan doft, men även jag har gjort det, och jag är ju kolossalt intelligent, så ni är förlåtna. ()

En annan gång skär han sig i ena tummen så att han måste plåstra om sig, för att sedan  spruta ner ett fönster med sparrissoppa. Förmodligen behöver han emellertid inte städa undan efter sig. Däremot blir konsekvenserna som min klumpighet för med sig (som härrör från min aspergerdiagnos), betydligt större än om Moberg (eller om någon annan »vanlig« individ) råkar stöka till lite i sitt kök.

Medan andra direkt lägger av att försöka pressa ett par otillräckligt kokta rödbetor – och ser var de flyger i väg och fläckar ner – kan det gå ett par dagar innan jag hittar rödbetsfläckarna på mitt kylskåp. Ett boendestöd skulle (gör) således stor skillnad mellan ordning och kaos. Det kan också Hanna Dalmo (informatör på Autism- och Aspergerförbundet) definitivt skriva under på.

LARS PEHRSON

Utan en boendestödjare skulle hennes lägenhet snabbt vara belamrad med meterhöga pappers- och tidningstravar, för som det framgår i Svenska Dagbladets webbartikel Jag kan få ångest av att slänga saker (SVD 2013-02-25), är det oerhört svårt för Hanna att slänga gamla kvitton och tidningar. »Det är hennes värsta tvångsproblem numera. [För] tänk om det står något viktigt på den där lappen. Tänk om jag behöver den nästa vecka« (SVD 2013-02-25). Hon har däremot inte lika stora svårigheter som deltagarna i tv-programmet »Rent hus«, vilket hon inte gillar:

–Man kan nog kalla det förnedrings-tv. Själv skulle jag aldrig ställa upp så om jag hade ett mögligt och extremt ohygieniskt hem. Samtidigt förstår jag dem som var med. Kanske var det deras enda möjlighet att få hjälp. Man borde få samma hjälp utan tv! Och det kanske hade varit bra att nämna att det kan handla om tvångssyndrom (Svenska Dagbladet 2013-02-25).

Utan boendestödjare har Hanna också svårt »att komma igång med vardagssysslor som städning, disk och tvätt« (Svenska Dagbladet 2013-02-25). Om Hanna däremot klarar av att handla utan att komma hem med femtioelva stycken spontaninköpta produkter det förtäljer inte artikeln i Svenska Dagbladet. Själv handlar jag ofta utan större problem från en utförlig inköpslista på Mat I Vällingby eller Ica i Åkermyntan, och här nedan får ni följa med och se hur det kan gå till:

bild-51

Till att börja med, när jag stiger in genom dörrarna till Mat i Vällingby, drar jag mitt förmånskort i kortautomaten och hämtar ut en självscannerapparat. Jag plockar sedan på mig två plastkassar, tar en kundvagn och letar upp butikens reklamblad, varifrån jag har för avsikt att handla en del. När en är tämligen självförsörjande i en nyproducerad 1,5-rumslägenhet tar du glatt emot alla rabatter du kan få.www.hjemmet.dk Den här veckan (när jag i början av maj 2016 författar detta blogginlägg) är det till exempel extrapris på Bravos ekologiska apelsin och äppeljuice. De har också förmånliga priser på högrevsfärs – som du kan göra lyxiga hamburgare eller danska hackeböffar – som på såväl morötter och broccoli, som en kan ugnsbaka med ett gäng palsternackor och kålrötter.

(brewery.no)

Vill en gotta till sig (med en rejäl sockerchock) har de även lockpris på 6-pack med 33 centiliters CocaCola-burkar, cider från Herrjunga och Marabouchoklad. Själv(www.xn--frdinge-b1a.nu) dricker jag nästan aldrig läsk, och vill jag ha en aptitretande efterrätt köper jag hellre några franska ostbitar (som en Comté, en Morbier eller en bit Roquefortost), än en fabriksproducerad kladdkaka från Frödinge, med både konserveringsmedel, potatisstärkelse och vaniljarom. Fast, jag ska väl ändå erkänna att det ibland slinker ner en Dukatkaka i min kundvagn. Vid det här laget har ni nog förstått att jag har ett stort matintresse. Det skiljer sig förslagsvis markant mot huvudkaraktären i den av Andreas Öhman kritikerrosade debutkomedin I Rymden finns det ingen känslor (Andreas Öhman 2010).

Medan det är omöjligt för Sam (som likväl som jag har asperger), att äta annat än rund mat utifrån ett ytterst specificerat middagsschema, så går värden inte under, om det blir carbonara till lunch i stället för spagetti med köttfärssås för min del. Det är faktiskt riktigt roligt att strosa omkring i min lokala matvaruhandel och storhandla frukostpålägg (som messmör, bollnäsfil, grovmalen dansk leverpastej och en lagrad greve), vilket jag prickar av på en inköpslista i min telefon, medan jag får en känsla för vad jag vill äta under den kommande veckan.

oMen jag måste ändå ha stenkoll på hur länge jag handlat. Annars kan tiden lätt flyga iväg.  Skulle du förslagsvis ta ifrån mig min telefon, och sedan ta tid över hur länge jag är vid köttcharken när jag plockar på mig olika köttartiklar (som köttfärs på 500 g, en(www.actandgrow.se) hängmörad fläskytterfilé, två schnitzelbiffar och en falukorvsring), då skulle jag ha svårt att beskriva hur mycket tid som förflutit. Min hjärna kan då tillsynes inte i denna situation både välja olika köttprodukter från Mat i Vällingbys charkuteridisk samtidigt som den håller koll på tiden. Den har uppenbart svårt att bedöma tidsåtgången. Sett från hur en denna vitala hjärnfunktion beskrivs i en över 10 år gammal webbartikel på Dagens Nyheters webbsida De tidlösa kommer lätt för sent (Dagens Nyheters 2005-02-08), beror det på att ens tidsuppfattning inte är en enskild hjärnfunktion. Den tillhör vad man inom forskarvärlden anser är hjärnas exekutiva funktioner, »som samordnar den information som behövs för att vi ska kunna tänka och resonera och agera på ett någorlunda ändamålsenligt sätt« (Dagens Nyheters 2005-02-08).

(www.kunskapsguiden.se)Om det då fungerar som det är tänkt, vilket Björn Kadesjö (med dr och forskare vid Gillbergcentrum på Göteborgs universitet) tecknar i Socialstyrelsens kunskapsrapport ADHD hos barn och vuxna (Socialstyrelsen 2001), då hjälper den en att 1) hålla fast vid en handling, 2) att genomföra den och 3) att ta hänsyn till »regler och begränsningar som finns knutna till situationen, liksom att hämma lockelsen att göra sånt som inte hör till den« (Socialstyrelsen 2001:77). För de flesta sker det rent automatisk utifrån inlagrade minnesbilder. Som exempel så vet du rent instinktivt hur en duschar. Du vet till exempel att du normalt inte hoppar över en kroppsdel.

När en har asperger använder en i många avseenden i stället det semantiska minnet, som kräver ens fulla medvetande, vilket uppenbart tar mycket på ens energi. Att jag då inte kan ha koll på tiden samtidigt som jag försöker minnas om det är Kronfågel eller Familjen(www.icaekangen24.se)
Lagerbergs
kycklingfiléer som jag normalt brukar handla är därmed inte konstigt. Men nog måste de väl ändå finnas situationer, där det är possessivt att ha en NPF-diagnos (där ens haltande tidsuppfattning är till nytta). Det kommer jag beröra i kommande blogginlägg, för nu orkar jag inte skriva mer för den här gången…

Annonser

Vilken forskning vill vi ha kring NPF-diagnoser?

Ole Jakob Storebø
Ole Jakob Storebø

Som jag uppgav i slutet av mitt föregående inlägg, där jag närmast totalsågade Nordiska Cochrane institutets studie Methylphenidate for children and adolescents with attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) (Ole Jakob Storebø 2015), eftersom den snappats upp av KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter), som är en del av scientologikyrkan, tänker jag nu belysa rapporten från en mer vetenskaplig synvinkel än min tidigare rent emotionella framförhållning.

När jag läser vad forskarna faktisk fastslår i sin undersökning är deras slutsatser inte alls lika nedslående som KMR gör sken av i Mynewsdesk-artikeln Ny avgörande studie: inga bevis för att ADHD-droger fungerar (2016-03-11). Resultaten av deras metaanalyser visar faktiskt att metylfenidat kan förbättra inlärningsprocessen såväl som livskvaliteten hos barn och ungdomar med ADHD. Men eftersom studien enbart gjorts under en kort period har den en låg validitet, eller som de själv beskriver i studiens abstract:

the low quality of the underpinning evidence means that we cannot be certain of the magnitude of the effects. Within the short follow-up periods typical of the included trials, there is some evidence that methylphenidate is associated with increased risk of non-serious adverse events, such as sleep problems and decreased appetite, but no evidence that it increases risk of serious adverse events (Ole Jakob Storebø 2015)

Concerta

Sett från det rådande forskningsläget är studien heller inte den enda som gör gällande att det finns få långtidsstudier kring metylfenidat (den huvudsakliga substansen i Concerta). Som exempel uppger även SBU (som granskar de metoder som används i svensk sjukvård), i artikeln SBU efterlyser mer forskning om ADhD (Dagens Medicin 2012-01-11), att det behövs mer långtidsstudier kring ADHD;

När det gäller behandlingsmetoderna är det vetenskapliga stödet klent. Ett undantag är läkemedlen metylfenidat och atomoxetin, som lindrar vissa symtom hos både barn och vuxna med ADHD på tre veckors till sex månaders sikt. Däremot går det inte att bedöma hur bra behandlingen fungerar när den pågår längre än sex månader, enligt SBU. (Dagens Medicin 2012-01-11)

Att det då inte verkar finns många långvariga studier av detta preparat tycker jag som brukare (med en högpresterande Asperger-/adhd-diagnos är ganska skrämmande. Framför allt när det tydligen inkommit flera fallrapporter om att personer, även yngre vuxna, som gått på långvarig läkemedelsbehandling för adhd drabbats av hjärtsvikt.

Emma Frans
Emma Frans

Det uppger nämligen Emma Frans (forskare och doktor i medicinsk epidemiologi vid Karolinska Institutet) i artikeln Adhd-läkemedel misstänks orsaka hjärtsvikt (specialnest.se 2015-09-01). Hon vill därför jämföra NPF-mediciner med centralstimulerande effekt (som Concerta och Ritalin) med läkemedel utan effekt, som Stratteraför »där tror de inte det har någon effekt för hjärt- och kärlsjukdomar« (specialnest.se 2015-09-01). Eftersom att adhd-mediciner blir allt vanligare både hos barn och vuxna (2006 fick till exempel 20 000 personer adhd-läkemedel jämfört med 2013 då 80 000 personer fick det), är Emmas forskning mycket viktig. Det gläder mig också att hon inte vill förbjuda dessa preparat utan vidare underlag, för som hon uppger i artikeln:

– Vi tycker inte man ska sluta behandla. Men om vi hittar potentiella risker är det väldigt viktigt att känna till dem. Särskilt om det finns en osäkerhet i om en patient ska få medicinering eller inte, då ska man kanske tänka en extra gång (specialnest.se 2015-09-01)

blåsljud på hjärtat

Jag föddes med ett blåsljud på hjärtat. Det fanns ett litet hål mellan hjärtats förmak och ena kammare som jag opererats för. Därför är Emmas forskning också viktig för mig rent personligt. Att en däremot lägger energi (som forskare vid Linnéuniversitet i Kalmar) på att ta fram ett blodprov, var utifrån en ska kunna fastslå om en har autism, det är för mig slöseri med forskningspengar.

Malin Björnsdotter
Malin Björnsdotter

Att kunna kartlägga och spåra funktioner i hjärnan som är påverkade hos människor med autism, vilket Malin Björnsdotter (hjärnforskare vid Sahlgrenska akademin) skildrar i artikeln Nu kan autism spåras med hjärnkamera (Göteborgs-Posten 2016-05-06), varvid en på ett tidigt stadium ska kunna behandla barn med autism är naturligtvis behjärtansvärt. Men å andra sidan är det förenat med en hel del etiska frågeställningar.

Vill vi verkligen att barn med Autismspektrumtillstånd på detta sätt ska närmast rutinmässigt genomgå genetiska analyser. Är det verkligen viktigt att veta exakt vilken gen som avviker hos ens barn, som är orsak till funktionsnedsättningen?. Om dessa studier sedan kan användas till tester, varifrån det är möjligt att adoptera bort barn med olika neuropsykiatriska diagnoser. Hur ställer ni då er till detta? I Danmark är det till exempel möjligt sedan 2004 att testa sig under graviditeten för att se om ens barn har en kromosomrubbning. Själv blir jag mörkrädd. Men den frispråkiga filosofen Torbjörn Tännsjö anser emellertid att utvecklingen mot färre människor med Downs syndrom är naturlig, vilket han framhåller i SVT:reportaget Downs syndrom på väg bort i Danmark (SVT 2011-07-17).

-Vi har olika typer av minoriteter som kommer och går i samhället. Det viktiga är att man inte tvingar på människor de här teknikerna, men det är ingenting tragiskt i att man väljer att använda dem. Det blir en övergångsfas när det är svårt för människor som har de här diagnoserna, när de är få och inte kan tala för sig på samma sätt som tidigare, säger han (SVT 2011-07-17).

Sett från en av de uppoffringar, som Hans Asperger (som gav upphov till Aspergerdiagnosens) gjorde under sin livstid  – att han under Nazi-Tysklands ockupation av Österrike opponerade sig mot en ny lag som skulle förhindra att barn med ärftliga sjukdomar skulle få födas – så skulle han förmodligen, om han var i livet i dag, ta strid mot Tännsjö. För honom var de autistiska barnen nämligen lika värda som »vanliga«. Är en då intresserad av en djupare beskrivning av hans forskning, kan en kolla på youtubeklippet här under.

När det sedan gäller vilka människor som blir framgångsrika forskare var Hans också övertygad om att en måste vara lite autistisk, för som han uppger i artikeln Problems of infantile autism från Journal of the National Autistic Society (London 1979)

Det förefaller som om en smula autism är nödvändig för att man ska nå framgång inom vetenskapen eller konsten. För att bli framgångsrik kan det vara nödvändigt att kunna vända sig bort från den vanliga världen, bort från det enbart praktiska, och ha förmågan att betrakta ett ämne på ett originellt sätt, att trampa upp nya stigar och kanalisera hela sin förmåga på sin specialitet (Journal of the National Autistic Society (London 1979:49)

www.sh.se.jpg

Utifrån mina akademiska studier (etnologi på masternivå vid Södertörns Högskola) är det också min bestämda uppfattning att du måste vara en hel del egensinnig om du vill göra karriär inom forskarvärlden. Men du ska inte tro att du som forskare står över allmänheten och journalister. Enligt min synvinkel ingår det i forskarrollen att stå tillbuds för allmänhetens frågor. Då är det bra att ha asperger, för vem är bättre på att beskriva ett ämne än någon som verkligen har det som sitt specialintresse.

modestil.se

Tyvärr är dock många arbetsgivare rädda att anställa personer med olika funktionshinder (som autism och Aspergers syndrom), och lyckats du komma till intervju så sorteras du lätt bort genom att du har svårt att ha ögonkontakt med rekryteraren. En arbetsgivare som emellertid förstår vilken potential som individer med funktionsnedsättningar besitter är IT-företaget Left is Right. Deras affärsidé är nämligen att ta tillvara på NPF-individers kompetenser. I för sig är det inte konstigt eftersom att företagets grundare Wiola Frankén Boman själv har en son med autism, vilket hon skildrar på nyhetssajten hejaolika i artikeln Left is Right – Drömjobbet som blev verklighet (hejaolika.se 2007-09-30). De vet därmed att vi med asperger är mycket trogna. Det kommer ni framförallt se i mitt nästa blogginlägg, där ni får följa med och handla i min lokala livsmedelsbutik.

Mat och Medicinering

God kväll alla möjliga följare av denna blogg!

Simon (Bill Skarsgård)

Till det här inlägget (om mat och medicinering) är ämnena såväl noga utvalda som slumpmässiga. Till en början hade tänkt spinna vidare på mitt föregående blogginlägg, där jag beskrev hur verklighetstrogen kriminalpolisen Saga Noren är i Bron, där hon har »en släng av asperger«, som det framställs i seriens pressrelease. Min idé var att »grotta ner mig« i Anders Öhmans kritikerrosade debutkomedi I rymden finns inga känslor (Öhman 2010), som kretsar kring 18-årige Simon, som har Aspergers Syndrom. Utifrån hur han flyr in i sin hemmagjorda rymdkapsel, när omgivningen rubbar hans strikta vardagsrutiner, var min målsättning att visa hur diagnosen tar sig uttryck i sin mest extremaste form.

martenspizzeria.comFör hur konstigt det än kan tyckas att Simon föredrar att se världen genom geometriska cirklar som i hans värld står för kontinuitet, precis som formen på den mat han äter – pizza, pannkakor, ägg och potatisbullar – kan det tyckas att just många med asperger, som det skildras på webbsidan Habilitering & Hälsa, är mycket noga med vad de äter. De kan »välja att bara äta vissa saker, [och] det är [väl] inte hela världen om man bara gillar ett fåtal maträtter. Vissa barn vill till exempel bara äta vit mat, som gröt, mjölk, spagetti och ris och ingenting därtill. Andra kanske tolererar allt utom gröna maträtter. Åter andra vill inte äta mat med många ingredienser hoprörda, de vill kunna se ingredienserna en och en bredvid varandra på tallriken, och kanske äta potatisen först, sedan korven och sist grönsakerna«. Börjar ni rannsaka er själva har ni säkert massor av egenheter. I högstadiet hade jag till exempel en klasskamrat som hade grillkrydda på näsan varje maträtt. Själv är jag »blåoman«, listgalen och »knarkar« NCIS. I likhet med flera av atleterna i den genialiska sportdokumentären fb1024_ihuvudetpagunde»I huvudet på Gunde Svan« är jag också villig att utmana mig själv, och hitta egna lösningar på olika problem. Att både paralympier simmaren Anders Olsson och kanotisten Susanne Gunnarsson missbrukat starka värktabletter som Noblegan och Voltaren hade jag emellertid ingen aning om. Som behandlingspedagog var det väldigt hjärtskärande att höra hur de avgiftat sig på eget bevåg eller utifrån någon i deras bekantskapskrets. I Gunnarsson fall var det en väninna som var sjuksköterska som upptäckte beroendet, som hon berättar om för Gunde Svan och i Aftonbladets artikel »Gick drogad i ett år« (2015-10-13).

– Hon slängde tabletterna. Sen låste hon in mig helt enkelt. Jag var hemma hos henne i en vecka och var desperat. När jag kom hem letade jag efter tabletter igen, men hittade inga. Jag hade min två fantastiska barn och kom upp för att ta dom till skolan. Annars vete tusan om jag hade klarat mig. (Aftonbladet 2015-10-13)

Från att programwww.timeout.comet främst fungerat som bakgrundsunderhållning, när jag sammanställde en excelista, över saker som jag vill besöka i London i sommar, så fick de mig att fundera kring min egen Asperger-medicin. Även om flera av mina läkare på Mottagningen för adhd i Alvik anser att min concerta går ur kroppen, efter att tabletten slutar verka har jag ändå en hel del abstinens innan jag tar tabletten på mornarna. I Fass (En sammanställning av läkemedelsfakta från läkemedelsindustrin till läkare och apotekspersonal) står det även att Concerta är ett beroendeframkallande medel som man ska Iaktta största försiktighet (med) vid förskrivning, och i Läkemedelsverkets författningssamling från 2002 gör en också följande bedömning:

av hänsyn till de risker för missbruk som föreligger med en ökad tillgänglighet av centralstimulerande medel i samhället begränsas förskrivningsrätten till specialister i barn och ungdomspsykiatri samt barn- och ungdomsneurologi med habilitering genom Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande av narkotikaklassade läkemedel för behandling av ADHD hos barn och ungdomar (LVFS 2002:7).

Concerta
Concerta (56mg)

Men om det finns sådana risker, som i citatet här ovan, bör då detta preparat verkligen förskrivas till minderåriga barn? Framför allt är det en ytterst relevant frågeställning när allt fler vetenskapliga studier tycks visa att olika typer av denna sorts medicin snarare förvärrar barnens skolgång. I mars 2016 citeras till exempel en storskalig studie från respekterade Nordiska Cochraneinstitutet Mynewsdesk i artikeln Ny avgörande studie: inga bevis för att ADHD-droger fungerar (2016-03-11): »inte finns några klara bevis för att ADHD-drogerna har någon livsförbättrande effekt. Och det är slutsatsen i en mycket stor dansk analys av 185 studier av 12 000 barn i Amerika, Kanada och Europa« (2016-03-11). När avsändaren av artikeln i fråga emellertid talar om dessa läkemedel som amfetaminliknande droger drar jag snabbt öronen åt mig. När det sedan visar sig att artikel är signerad av Kommittén för Mänskliga Rättigheter (som grundades 1969 i USA av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz) har jag väldigt svårt att tro på artikelförfattarnas slutsatser. Att elevers studieresultat skulle försämras för att de medicinerar med något av de tiotal NPF-preparat som finns på marknaden, (och som godkänts av Läkemedelsverket) ställer jag mig också ytterst tveksam till utefter min egen högpresterande asperger-/Adhd-diagnos. Utan min concerta (jag tar en tablett på 36 mg om dagen) skulle jag nämligen haft det betydligt svårare på gymnasiet.

 

Hässelby Gymnasium (hasselby.engelska.se)Trots en utbredd förståelse av min diagnos bland lärarna på Hässelby Gymnasium (som tyvärr lades ner på grund att det var för få elever som sökte till skolan, och att snittpriset per elev därför blev för högt) fanns det ändå situationer där diagnosen satte kroken för mig. Till exempel hade jag alltid svårt innan jag började med concerta  att äta i skolmatsalar, på grund av den höga ljudvolymen,, när över 100 barn samtidigt ska äta lunch. Den har också dämpat mina hungerkänslor. Tidigare var jag ganska hämningslös. Stod det en chipsskål på ett bord var jag närmast tvungen att äta tills den var tom. Fast i för sig så är det här är ju bara mina egna subjektiva erfarenheter. I nästa inlägg tänker jag därför ta en titt på rådande forskningsläge.