Midsommar en helg där misshandel och supande är norm enligt mig som etnolog

bild-117Välkomna! Hur mår ni efter midsommarhelgens olika tillställningar? Börjar ni komma tillbaks till verkligheten från allt som ni druckit? En måste ju fråga eftersom att Systembolagets försäljning av olika berusningsdrycker fullkomligt slår i taket vid denna kristna högtid. Sett från Dagens Nyheters webbartikel Så mycket dricker vi på midsommar (Dagens nyheter 2016-06-22), handlar vi främst öl och vin »men det som ökar mest är kryddat brännvin: från 4 000 liter en medelvecka till 148 000 liter under midsommarveckan« (Dagens nyheter 2016-06-22). Det kanske då är på sin plats att redan här triggervarna, för att det här inte är något vidare skojigt inlägg kring midsommarfirandets gemytliga feststämning. Utifrån mina etologiska glasögon kan jag inte låta bli att reflektera över vår (Sveriges) självbild och spritkonsumtion. Som Ingegerd Sigfridsson (doktor i etnologi vid Göteborgs universitet) beskriver i Uppsala Nya Tidnings webbartikel Därför förväntas vi dricka alkohol (Uppsala Nya Tidning 2016-05-21) så har vi en tydlig alkoholnorm i Sverige. Ja »Alkohol är en dryck som är starkt förknippad med gemenskap och samhörighet. Säger man nej till alkohol så ses man som avvikande« (Uppsala Nya Tidning 2016-05-21).

bild-119Rent historisk kan det härledas till det statliga införandet av motboken (som innebar att varje medborgare tilldelades en strikt ranson av alkohol utifrån deras inkomst, kön, förmögenhet och samhällsställning), varigenom en ville få stop på det storskaliga supandet, som ofta gick hand i hand med våldsbrott och misshandel. Framför allt var staten bekymrad över bruksarbetarnas alkoholkonsumtion. Därmed fick tjänstemän plocka ut betydlig mer sprit än arbetare. Kontrollen var också stenhård. Som Jenny Björkman (doktor i historia) beskriver i Göteborg-Postens webbartikel 60 år sedan motboken gick i graven (Göteborgs-Posten 2015-09-26), fick förslagsvis en arbetare sin motbok indragen efter att han inte bara köpte två hela buteljer Hennessy utan därtill en liter Martell, för »myndigheterna vägrade tro att en vanlig arbetare drack så fina konjakssorter, utan tog för givet att spriten skulle säljas på svarta marknaden« (Göteborgs-posten 2015-09-26). Det är därför inte konstigt att en i reportaget här nedan från 1947 beskriver hur det gjordes motboksbål från Ystad till Haparanda.

1984-by-opallynn-d4lnuohSett från hur mycket sprit som vi emellertid i dag får ta in i landet som privatperson genom vårt EU-medlemskap (som England valt att lämna i en folkomröstning som egentligen handlade om landets migrationspolitik), kanske vi ändå skulle införa något liknade system, eller nja, vi har nog tillräckligt mycket övervakning som får en att tänka på George Orwell berömda bok 1984. Uppenbart har vi inom vårt svenska samhälle (kultur) både anlag för alkoholism och våldsbejakande inslag. Det är därmed inte konstigt att polisen runt om i landet haft fullt upp med fylleri, skadegörelse, olaga hot och misshandel under midsommar. Nej, tyvärr är det så vanligt att många av våra större mediekoncerner (som Bonnier och Stampen) kokar ner alla olika händelser till en enda lång sammanfattande artikel, till vilken de hämtat sitt material från TT (tidningarnas telegrambyrå). Från vad en då kan läsa i Sydsvenskans webbartikel Fylla och misshandel i midsommar (Sydsvenskan 2016-06-25) har Öland haft ett bild-121grövre brott och en grovmisshandel, där en person är förd till sjukhus medvetslös med allvarliga skador och två personer är gripna (Sydsvenskan 2016-06-25). Överlag verkar det dock ha varit en lugn natt jämfört mot hur det tedde sig i under förra året i Kramfors, då omkring 20-personer var inblandade i ett storskaligt slagsmål. Som en kan läsa om i SVT Västernorrlands webbartikel Ett större bråk med ett 20-tal inblandade (SVT Västernorrland 2015-06-20). Fast att svenska män är våldsbenägna, och att de ibland slår sina fruar, det är tillsynes inte ett fenomen med en patriarkal hegemoni för sverigedemokrater, för som en förslagsvis kan en läsa i Aftonbladets webbartikel SD-topp: Misshandlade kvinnor ska inte gnälla (Aftonbladet 2014-07-15) är det »ingen som tvingar kvinnor att stanna kvar i en sådan relation. Det är upp till henne« (Aftonbladet 2014-07-15). Men så enkelt är det naturligtvis inte när en har att göra med denna maktstruktur. Som en kan läsa i Faktaboken om mäns våld mot kvinnor (RSK – Riksföreningen Stoppa Mäns Våld Mot Kvinnor (2013) sker våldet utifrån en normaliseringsprocess, där mannen »successivt minskar kvinnans handlings- och livsutrymme, bland annat genom svartsjuka och olika former av kontrollerande ageranden« (RSK 2013:18)

Sett från ett historiskt perspektiv har också svenska män haft rätt att både bestämma och bruka våld över sin maka i olika avseenden utifrån våra lagar ända in på mitten 1980-talet. Som historiestudenten Jonas Nyström beskriver i sin uppsats Kriminaliseringen av våldtäkt inom äktenskapet – En granskning av 1962 års Rape.jpgbrottsbalk och dess bihang (Nyström 2009) började Sveriges straffrättskommitté först under 1953 överväga kriminalisering av inomäktenskapliga våldtäkter, och tydligen fanns det (hur absurt vi än tycker det känns i dag), en del rättsliga svårigheter, för »lagförslaget gick ut på remiss och togs upp igen 1958 som utgör förarbetet till det lagförslag som slutligen räknade in de fall då parterna var gifta med varandra i lagen. Vid 1962 års brottsbalk kan man se en lagstiftad ändring som gjorde att de inom äktenskapliga våldtäkterna inkluderades i lagen« (Nyström 2009:3-4). 

bild-123Tittar vi på vad lagstiftningen gör gällande kring kvinnomisshandel, blev det först jämställt mot andra former av misshandel under 1982, då misshandel på enskild plats  (prop. 1981/82:43) hamnade under allmänt åtal. Som Barbro Ottosson Hindberg beskriver i boken kvinnomisshandel (Hindberg 1984) var det en stark »markering från samhällets sida som innebär att misshandel i hemmen i lika hög grad som misshandel som sker på allmän plats utgör en brottslig handling. Detta kan tjäna som en avhållande faktor för misshandel åtminstone i vissa situationer. Det finns nämligen skäl att förmoda att en del män, som idag gör sig skyldiga till kvinnomisshandel, inte är klart medvetna om att deras handlingar utgör brott« (Barbro Ottosson Hindberg, 1984:12-14). Hur än Jimmi Åkesson, då anser att västvärldens håller på att islamiseras, som hans delvis argumenterar för i Aftonbladets debattartikel Muslimerna är vårt största utländska hot (Aftonbladet 2009-10-19), går jag inte på hans högtravande resonemang kring oikofoba [oikofobi = en avog inställning till det invanda, hembygden, sederna och traditionerna (metapedia.se)], att vi (Svenskar) övergett våra traditioner och tilltron till vår hembygd. Nu ska jag också ta och svänga i hop en klassisk svensk pyttipanna och komma undan solen, för medan många tycker att värme på över 25 grader som min väggtermometer visar på midsommardagen är riktigt trevligt, så håller jag inte alls med.

 

Annonser

EM-fotboll och förebilder

Boris KlissourskiNär nu EM-fotbollen håller på »för fulla muggar« kan de vara kul att se hur många av er som läser min blogg som är riktiga fotbollsnördar. Till er har jag nämligen en fråga, som jag tycker är kul att diskutera. Det är varför du som inbiten supporter alltid talar om ditt lag som att du ingår i deras ledarstab eller startelva. Finns kanske svaret i »klacken«, i gemenskapen som du känner när du står och skriker för kung och fosterland på läktaren, och hoppas att ditt lag ska vinna Svenska Cupen, eller kvala in till Champions Leauge. Ja, för »Voffer gör en på detta viset…, Voffer då? Voffer då, då?«, En är ju också snabb med att hitta syndabockar när ens älskade landslag åker på ett snöpligt nederlag. Ofta sliter en sitt hår över domarinsatser  – som att Sverige inte fick straff när Andreas Granqvist drogs i tröjan av Leonardo BonucciAndreas Granqvist drogs i tröjan av Leonardo Bonucci i Italiens straffområdet, som en ser i bildkollaget av Aftonbladets webbartikel Straffdrama i slutskedet: ”Är en tröjdragning”  (Aftonbladet 2016-06-18). Annars brukar en ju gärna vilja såga någon spelare »jäms med fotknölarna«. Vilket Zlatan blev varse när han inte tackade fansen, för när »du« sitter framför din TV DSC04177med en halvljummen flaska Norrlands guld och en påse estrella chips, då vet du exakt hur Zlatan borde reagera. Som Simon Bank (Sportjournalist) skriver i sin Aftonbladets krönika Bank:Illa av Zlatan – men ingår i paketet (Aftonbladet 2016-06-18) »efter varje landskamp är det trafikstockning i min mejlbox av alla som känner sig förnärmade av att lagkaptenen inte sjunger med i nationalsången« (Aftonbladet 2016-06-18) vilket han själv inte bryr sig om, för »det finns ingen som representerar Sverige i världen på samma sätt som Zlatan, och jag skulle inte kunna förmå mig att känna ens ett uns av stolthet över ett land som ställer särskilda krav på exakt hur man måste manifestera sin kärlek till landet man kommer ifrån« (Aftonbladet 2016-06-18).

FBL-WC2014-SWE-POR

Omkring att Zlatan slet av sig kaptensbindeln i samband med Italiens 1–0 mål, som det beskrivs i Expressens webbartikel Zlatan vägrade prata med SVT: ”Ville inte” (Expressen 2016-06-17) och att han när matchen var slut vandrade rakt ut i omklädningsrummet, utan att tacka fansen, det kan en då ha många åsikter kring. Å ena sidan är det inget fel att ha en vinnarskalle. Det är ju den som gjort att Zlatan avgjort massor av matcher för Sverige. Men i detta sammanhang går det lite» stick i stäv« mot vad han sa på presskonferensen innan Irlandsmatchen, som en kan läsa om i  Östersundspostens webbartikel Zlatan om att leda Emil Forsberg och den nya generationen: ”De ska luta sig tillbaka och inte känna den press jag har (Östersundspostens 20106-06-12), för när han blev ombedd att beskriva hur han ska leda Sveriges nya spelargeneration (U21-vinnarna från i fjol) så svarar han så här:

– Det handlar om att var och en är professionell, alla vet vad det handlar om. Det finns många som är nya i gruppen och som inte varit med i slutspel. Det är klart vi har press på oss, men den största har jag och det kommer från mig själv. De ska nog luta sig tillbaka och inte känna av den pressen jag har. Jag tar den rollen, jag tar det utifrån. De ska bara in på planen och göra sitt bästa, säger Ibrahimovic. (Östersundspostens 20106-06-12)

Men vänta lite, var inte det här en blogg om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det har ni också rätt i. Det jag då vill få fram med min kanske väl långa utläggning det är 2 frågeställningar; 1) vad gör du med ditt kändisskap och 2) Hur är du en bra förebild? För oavsett hur Zlatan ser på dessa frågor, så ser många ungdomar upp till honom, så ur min synvinkel är han ingen vidare bra förebild. Som www.soccersuck.in.thskribenten av Expressens webbartikel Förebild är viktigare än vad man kan tro (Expressen 2011-05-13) tycker även jag att Zlatan i bland spelar oschysst, och inte drar sig för att »säga mindre begåvade saker till sina motståndare. Man kan fundera på om Milan behöver köpa en ny avbytarbänk då Zlatan slitit ut den de har… hans senaste bravad innebar tre matchers avstängning. Dessutom är han otroligt macho. ’Män föder män‘ konstaterade Zlatan i samband med att hans andra son kom till världen. En påminnelse om att vi lever på 2000- talet vore inte helt fel«. (Expressen 2011-05-13). Däremot har jag inga problem med att han gör reklam för Volvo, även om en del Sverigedemokrater nog satte »kaffet i vrångstrupen« när de först såg filmen.

ANDREAS BARDELLNej, jag har (till förmodligen en del människors förtret) inte mycket över för Zlatans personlighet. Då värdesätter jag betydligt mer framgångsrika personer som Petter, som både har ADHD och dyslexi, och som alltid varit öppen med sina diagnoser. I Aftonbladets webbartikel Petter: Jag har adhd (Aftonbladet 2011-04-14) berättar han till exempel »att hans liv kretsar kring minutiösa rutiner. Han lägger alltid fram samtliga klädesplagg han ska ha följande dag. Han måste förvara sina skor i liggandes i skokartongerna och får absolut inte stänga av mobiltelefonen förrän han väl står på scenen och musiken redan är i gång« (Aftonbladet 2011-04-14). Vid sidan av karriären som en av Sveriges främsta rappareEdgar_Allen_Poe_1898 föreläser han också på skolor om sina erfarenheter i hopp om att de ska förstå att varje människa är unik, att det kan ta flera år innan en vet vad en vill i livet, men framför allt hur viktigt det är med böcker, för som han beskriver i tidningen Specialpedagogiks reportage Petter rappar om adhd (Specialpedagogik 2013-09-20), »barn måste få läsa texter som känns meningsfulla för dem, strunt samma vad, bara de läser« (Specialpedagogik 2013-09-20), för som det beskrivs i Dagens Nyheters webbartikel En läst bok är lite som en trofé (Dagens Nyheter 2013-09-21) »Det vanliga är att ungdomarna får en bok, typ Den svarta katten av Edgar Allan Poe, slängd i knäet: ’Läs den till nästa vecka’. Men har man en klass med tjugo elever där åtta gillar hiphop skulle jag berätta om alla rappare som inspirerats av Edgar Allan Poe. Jag skulle spela låtar och sockra berättelsen och säga att de skrev dem exakt efter att de läst boken – vad som helst för att göra dem mer peppade« (Dagens Nyheter 2013-09-21).

Mina Dtömmar stadSjälv känner jag igen det som Petter talar om från delar av min egna skoltid. När jag till exempel på högstadiet var helt inne i Mina drömmars stad (romanserien om Stockholm från mitten av 1800-talet av (Per Anders Fogelström), så skulle vi läsa och analysera ungdomsromanen Sandor9789163843662 /slash/ Ida (Bonnier Carlsen 2001), som handlar om Ida (en 16-årig Stockholmstjej med en deprimerad och alkoholiserad mor), och Sandor (16-årig balettdansande kille som bor i Göteborg), som träffas på ett chattforum där de faller tycke för varandra, men deras vänskap är inte självklar. De ljuger för varandra om vilka de är, och när Sandor får för sig att våldgästa Ida när han är i Stockholm över en dag så blir allt fel. Tror ni då att jag tyckte att boken var vidare rolig att läsa? Lärde jag mig något om hur en analyserar en bok, utifrån delvis ett genusperspektiv? Och fick jag bra betyg på uppgiften? Nej, inte det minsta, men säger nog nu vän av ordning; allt är inte roligt i skolan. Visst, men som lärare ska alltid motivera sina elever utifrån deras (level7.nu)olika förutsättningar. Om en då ser att en normalt bokslukande kille inte visar något som helst intresse för en i detta fall i mina ögon sliskig ungdomsbok, då bör en få en annan uppgift. Men det hände aldrig. Faktiskt kände jag mig ofta motarbetad rent arbetsmässigt på såväl svenska som samhällslektionerna under högstadiet. I stället för att jag skulle lära mig något kändes det mer som rena korstoppningen, vilket markant förändrades på gymnasiet. Det syns också i mina betyg därifrån.

Gittan ÖhmanRedan på första samhällsuppgiften gick jag från G- till ett VG+ i betyg. Ja, plötsligt var jag inte en jobbig ifrågasättande elev, utan i stället premierades jag för mina enligt läraren (Liselotte Sandman) intressanta åsikter. Det är inte heller bara något som jag själv anser en ska göra som lärare. I 3:dje kapitlet av skollagen (Svensk författningssamling 2010:800) »ska alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas sRaoul Wallenbergå långt som möjligt enligt utbildningens mål« (Svensk författningssamling 2010:800). För mig blev Liselotte därmed en förebild för hur en motiverar elever till att prestera sitt allra yttersta på varje prov, och intressera sig för globala samhällsperspektiv. En förebild för mig, de är således personer som använder sin position till andra syften än att gynna sig själv. Ja, de är individer som utan tanke på sociala, ekonomiska eller politiska konsekvenser tar saker i egna händer.Rent historisk tänker en då på toppdiplomaten Raoul Wallenberg som räddade omkring hundratusen judar i naziockuperade Ungern från att skickas till koncentrationsläger under slutet av förintelsen, trots att han nog förstod att det skulle bli hans egen död. Ja tyvärr blev han tillfångatagen den 17 januari 1945, av Röda armén som misstänkte honom för spionage och han försvann och har efter det aldrig återfunnits.

I vår tid har vi bland annat höjdhopparen Emma Green som protesterade mot RysslandsEmma Green anti-gaylagar genom att måla naglarna i regnbågens färger i höjdhoppskvalet under Friidrotts-VM 2013, trots att det tog en del tid från hennes idrottsliga förberedelser eftersom hon blev attackerad från såväl Internationella friidrottsförbundet som från flera av Rysslands största friidrottsstjärnor, exempelvis i Aftonbladets webbartikel VM–drottningens attack mot Emma (Aftonbladet  2013-08-15) »det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Vi är ryssar, kanske är vi annorlunda än folk från andra länder, men vi har våra lagar som alla måste respektera« (Aftonbladet  2013-08-15).

www.tv4play.seEn annan förebild är skådespelaren Kjell Bergqvist, som inte höll igen på något vis kring hur han tyckte att den sittande socialdemokratiska regeringen hanterade flyktingkrisen när den var som hettats under förra vintern. Som exempel sa han bland annat i Aftonbladets webbartikeln Kjell Bergqvists känga mot Stefan Löfven (Aftonbladet 2015-09-30) att »de som borde ta ansvar här hemma, Löfven och några andra, gör ingenting. De har inte spenderat en jävla krona. De kunde lika gärna gå ner till Centralstationen och pissa på de här flyktingarna« (Aftonbladet 2015-09-30). För hans filmkarriär kanske det inte är så vidare smart, men har en sett en tvåbarnsmor ligga och sova, som det framgår i Göteborgs-Tidningens webbartikel Kjell Bergqvists flyktingraseri (Göteborgs-Tidningen 2015-09-02) »i ett jävla partytält i två dygn, med två astmasjuka barn, på masonitskivor« (Göteborgs-Tidningen 2015-09-02) då är en nog ganska frustrerad. När jag själv arbetade som samordnare vid ett frivilligt organiserat transitboende för flyktingar var våra kontakter med myndigheterna inte heller vidare bra. Ringde vi Socialtjänsten och talade om att en hade en minderårigt ensamkommande flyktingbarn så kunde det ta flera dygn innan de kom och tog över ansvaret. De var helt enkelt alldeles översköljda av ärenden. Det tror jag också ni är av mitt skrivande. Om ni då orkat igenom hela detta inlägg så får ni ha en trevlig tid fram till mitt nästa inlägg…

Hur betraktas individer med olika NPF-diagnoser på den öppna arbetsmarknaden?

http://www.dreamstime.com/royalty-free-stock-image-image31816686God eftermiddag! Hur leker livet för alla fina människor?. I förra veckan fick jag höra från nätpolare (numera före detta), att jag var privilegierad eftersom att jag är arbetslös när det nu blivit sommar. För medan den satt och knegade(techdissected.com) på ett callcenter i en instängd källarlokal och försökte kränga försäkringar kan jag ligga och pressa mig i solen på min balkong. Men då känner den personen mig mycket dåligt. Någon soldyrkare har jag nämligen aldrig varit. I stället avnjöt jag en god kopp Wanyama kaffe (som har en bärig smak och en mustig arom), medan jag jagade rektorer på olika skolor i mitt närområde där jag sökt jobb som resurspedagog/elevassistent. Vilket inte är någon dans på rosor direkt. Nej inte ens när en talar in meddelanden på deras telefonsvarare hör de av sig till en. Den som då anser att det inte är ett jobb att söka jobb, den vet inte var den talar om. Så tyvärr är jag alltså åter arbetssökande och har spenderat många timmar på både maxresdefaultPlatsbanken, jobb i stan (Stockholm Stads jobbdatabas) och andra jobbsökmotorer som Monster och jobbsafari. Framförallt har jag sökt tjänster som resurspersoner/elevassistenter. Jag har funderat över om en kanske behöver sänka sina förväntningar. Kanske måste jag också söka tjänster inom yrken som jag inte är utbildad? På arbetsförmedlingen finns det förslagsvis över 800 städjobb och 500 lagertjänster.

unge-med-raserianfall-46071966

Å andra sidan vet jag vilken insats jag kan göra utifrån min högpresterande aspergerdiagnos som resurspedagog/elevassistent. Bland annat vet jag hur det är att få en »blackout«, alltså när en tappar kontrollen över sig själv och både gör och säger saker som en egentligen inte menar. Själv har under min barndom både kastat skolbänkar, skrikit, sparkats, och använt alla möjliga okvädningsord mot personer som jag sedan ångrat av hela mitt hjärta. Liknande händelser beskriver egenföretagaren Jill Carlberg Söderlund (som också har asperger) i sin video »Utbrott!, Explosion! & Meltodwn«. När jag så lugnade ner mig hade jag så mycket ångest inom mig som jag liksom hon hanterat på olika sätt. Själv ville jag oftast bara gå och lägga mig och sova, medan Jill hade ont i hela kroppen.

Jag kan i en klass där elever har olika NPF-diagnos med andra ord bli skillnaden mellan katastrofala utbrott och succéartade avvärjningar, jag vet rent instinktivt hur det är att gå i skolan med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Med mig som elevassistent får eleven således någon som »talar samma språk«, och som faktiskt klarat sig i genom skolans malande köttkvarn utan att förblöda. Är det något jag upplevt som barn är det känslan av att misslyckas med att hantera(www.nestorforlag.se) min aggressivitet trots att jag kämpade för att det inte skulle gå »bananas«. Emotionellt är jag nämligen ingen känslokall person. Nej, det kan jag säga er, att den ångest som jag haft när jag förstått vad jag gjort vill jag inte ens att min värsta fiende ska behöva känna.

Däremot kan en lätt få intrycket att en är psykisk sårbar,(www.biography.com)manipulativ och våldsbenägen när en har asperger eller ADHD om en läser artiklar om Utøyaterroristen Anders Brevik, som SVT:s webbartikel Expert: Breivik kan ha Aspergers syndrom (SVT  2012-07-18), Expressens rapportering från mordrättegången av Carolin Stenvall i webbartikeln Alldéns ADHD kan ha bidragit till mordet (Expressen 2009-03-19) och artiklar kring hur alltfler diagnostiseras och får tillgång till narkotikaklassade mediciner i Aftonbladets webbartiklar Till salu: En diagnos (Aftonbladet 2011-10-19), Slutsats #2: Stoppa Diagnosskojarna (Aftonbladet 2011-10-25) och Expressens Ökad medicinering med narkotika – en het potatis (Expressen 2011-09-11). Från den undersökning av nyheter kring ADHD som journaliststudenten Carina Björk gör i sin kandidatuppsats En diagnos på modet– om mediebilden av ADHD (Björk 2011) har journalister även vinklat artiklar så att det tillsynes finns en helt oregleradhuvudnavigering_8170130456697884911 marknad för ADHD-medicin. Det får konsekvenser för hur en betraktas rent allmänt. I Aftonbladets webbartikel Planer på LSS-boende får grannar att rasa (Aftonbladet 2013-07-31) kan en exempelvis läsa att invånare i Glasberga (Södertälje), »oroade sig för säkerheten för deras barn och för att värdet på deras hus ska sjunka« (Aftonbladet 2013-07-31). En del var så upprörda att de skickade e-post till stadsbyggnadsnämnden som var rena »hieroglyfer«, eller vad tycker ni om exemplet här nedan.

Vi kommer inte att våga ha våra barn lekande utomhus om inte vi är med dem, för vi vågar inte att riskera att någon av dessa (stackars) mentalt störda ungdomar (som behöver all hjälp som dem kan få, detta kan dem få däremot någon annanstans) skulle göra något som dem inte kan styra över så som att gud förbjude kidnappa, våldföra sig på barn i området vilket har hänt och händer fortfarande olyckligtvis (Aftonbladet 2013-07-31)

Bryan Casey DavisOm vi då bortser från bristande grammatik i citatet ovan, som däremot Jill Söderlund helt bedårande går igenom i blogginlägget LSS-boende i Glasberga och arga grannar (Söderlund 2013-08-10), så finns det tyvärr många fördomar kring individer med NPF; för som hon skriver »om någon av er ska tala illa om min funktionsnedsättning, vänligen gör det i så fall på acceptabel svenska. Det heter ‘de kan få’, inte ‘dem kan få’. Vid osäkerhet angående de/dem använd hellre 6701939-Swiss-Cheese-Stock-Phototalspråksvarianten “dom”« (Söderlund 2013-08-10). I stället för att en skickar mejl med fler stavfel än de finns hål i en maasdamerost till kommunen, så borde en boka in sig på en föreläsning hos mig eller Söderlund, som lovar att ge en fin rabatt på priset!, ja för »om du identifierar dig som en av dessa Glasberga-bor lovar jag att ni ska få en fin rabatt! Det innebär billigare pris, inte en sån rabatt som ni har överallt i ert fina villaområde. Jag tänkte att det är lika bra att jag förtydligar. Det händer mig hela tiden att folk missförstår, eller att jag missförstår dem. Det är en av de stora utmaningarna när man lever med autism, förstår du« (Söderlund 2013-08-10). Tyvärr finns det också många fördomar hos myndigheter. Som Jill beskriver när hon intervjuas i webbtidningen Special Nest Det finns så mycket fördomar om oss med asperger (Special Nest 2016-02-25) har både »Polisen, myndigheter, arbetsgivare och även läkare … jättemycket fördomar om personer med asperger. En gång träffade en autistisk väninna till mig en psykiatriker som sade »om du klarar att jag tar i dig så kan du inte ha autism« (Special Nest 2016-02-25), och nej, det är inget som hon bara upplever rent emotionellt.

(pressfeldt.wordpress.com)Sett från Polisens ansökningskrav kan du inte bli polis om du har ADHD, för du får inte »ha någon sjukdom eller något medicinskt tillstånd som kan utgöra en fara för personen själv, för kollegor eller allmänheten« (polisens hemsida). Och, visst, har du en storskalig ADHD-diagnos behöver du ett strukturerat, förutsägbart och överskådligt vardagsliv, men här stängs en hel diagnosgrupp ute från att arbeta som polis. Det är väl ändå ganska befängt? ADHD är inte heller en sjukdom utan en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Dessutom tycker jag att de fått diagnosen lite om »bakfoten«. När jag MiaOlofssonpraktiserade på biografen Zita under början av 2015 gjorde jag till exempel om hela deras DVD-försäljningssystem. I min värld är det därför diskriminerande att en inte kan bli polis om en har ADHD. Och vad händer med poliser som efter att de jobbat några år får sin diagnos? Stängs de av med omedelbar verkan, som en lokförare med över 25 års erfarenhet blev 2012? Ja, ni hörde rätt? Hur många olika lagar arbetsgivaren (i detta fall Transportverket) än bryter mot blev en extremt erfaren lokförare avstängd från sitt jobb utifrån enbart sin aspergerdiagnos.

Louise BillgertSom det beskrivs i reportaget Omstridd diagnos stoppar lokförare (Forskning & Framsteg 2012:5) började »Torolf Jansson och hans frus myndighetsstrid den sista juni 2012 när en nyexaminerad företagsläkare ringde för att han hade ett dåligt meddelande. Han hade gått igenom journalen och sett diagnosen adhd, som är en uppmärksamhetsstörning. Läkaren bestämde därför att Torolf skulle få körförbud omedelbart av säkerhetsskäl« (Forskning och Framsteg 2012:5). Som det framkommer i Göteborgs-postens webbartikel Blev av med jobbet som lokförare efter diagnos (Göteborgs-posten 2013-01-13) vill Transportstyrelsen nämligen inte ge dispens från deras hälsoföreskrifter, då de bedömer att hans »neuropsykiatriska tillstånd med kognitiva funktionsnedsättningar inte är förenliga med arbetsuppgifter av betydelse för trafiksäkerheten« (Göteborgs-posten 2013-01-13). De har också stått på sig. När artikeln publiceras är Torolfs ärende ändå uppe i Högsta förvaltningsdomstolen. Därmed har Transportstyrelsen, trots att de förlorat i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten inte kunnat släppa sin prestige och låta Torolf fortsätta att köra tåg, trots sin asperger-diagnos. Rent arbetsmässigt är han en skicklig Gillberglokförare. Han har heller aldrig varit inblandad i en enda incident som kan hänföras till hans Asperger. Det får mig att stå bakom den uppsjö av kritiker som, liksom Christoffer Gillberg (professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet) anser i sitt debattinlägg Transportstyrelsens diskriminering hör inte hemma i en västerländsk demokrati (SVT opinion 2013-01-16) »Transportstyrelsen diskriminerar kategoriskt alla med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som mindre duglig arbetskraft, och tycks anse att ett sådant tillstånd, oavsett graden, är en säkerhetsrisk« (SVT opinion 2013-01-16).

Faktiskt blir jag ganska upprörd, för här gör Transportstyrelsen skillnad mellan olika människor på andra grunder än deras meriter eller kvaliteter, utan på grund av deras verklighetsfrämmande föreställningar kring olika NPF-diganoser, för om det är något som individer med Asperger är bra på är det att en har olika specialintressen, som en förälskar sig i och värdesätter av hela sitt hjärta. Så en snaskefar.sebättre lokförare än Torolf, som älskat tåg sedan »han kunde krypa«, hittar en inte, likväl som att jag som brinner för att hjälpa barn med aspergrer att ta sig i genom skolans trassliga ämnesområden skulle göra allt för att lyckas om jag väl får ett chansen.

 

När är det bra att ha en vacklande tidsuppfattning?

SONY DSCMossa, mossa på er alla människobarn! Hur mår ni ute i det gassande solskenet? Har ni spelat minigolf på Kristinebergs minigolfbanan med ett glas Sangria i ena handen? Suttit på Mälarpaviljongen med en tallrik dillstekt strömming med potatispuré och rårörda lingon, eller har badat i någon av Stockholms utomhusbassänger? Själv har jag knappt gått utanför dörren sedan mitt förra inlägg om hur ett boendestöd kan (hjälper) individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att ha en fullgod livskvalitet.

ColourboxSedan jag var på en helt underbar brunch på Berns Asiatiska under pingsthelgen har jag behandlats för en elakartad ögoninflammation i mitt vänstra öga. När det var som värst låg jag mest nedsjunken i mina föräldrars soffa och fick hjälp med ögondroppar, tabletter och ögonsalva. Det hindrade mig emellertid inte från att författa delar av detta blogginlägg. Trots att jag snörvlade som en dunderpåverkad pollenallergiker kunde jag inte låta bli att klottra ner massor med situationer där de enligt min synvinkel är nyttigt att ha en haltande tidsuppfattning, som individ med en NPF-diagnos. Fast inte kan de väl finnas sådana situationer, tänker ni nu som läsare. För vår tillvaro kretsar ju hela tiden kring fasta tider. Ja, redan när vi stiger upp ur sängen (om en lyckas gå upp) på morgonen så kollar vi vad klockanwww.coolstuff.se är, för att vi ska veta hur lång tid vi har på oss innan vi måste åka till skolan, jobbet, eller vad en nu har för sysselsättning. Så rent samhällsmässigt är det inte okej att inte ha koll på klockan. Nej, det är ingen egenskap som en tar upp på till exempel en anställningsintervju. Det ursäktar inte obetalda räkningar och missade läkartider. Ingen SJ-konduktör lär heller låta dig åka gratis för att du på grund av din asperger inte hann skriva ut dina tågbiljetter innan du steg på tåget. Dessutom kan en nuförtiden använda SJ:s mobilapp. Som ni ser i filmen här nedan.

timere2För att då svara på frågan som jag ställde i inledningen av detta inlägg, kring hur jag anser att det finns en hel del perspektiv på hur NPF-individers haltande tidsperspektiv är till nytta för en, så måste en först förstå att en inte upplever tid som ens omgivning. Vilket inte är enkelt när du är barn då din hjärna ständigt arbetar med att lära dig hur din omgivning fungerar. Som pedagogen Camilla Åslund gör gällande i sin artikel Snart, om en minut, nästa år (Åslund 2010), är framförallt begrepp som »minuter, timmar, dagar och veckor« svåra. Hon skriver till exempel att barnet har lättare att förstå tid om vi refererar till något det känner till. »Halv sju kanske inte säger barnet något, men om vi lägger till »efter barnprogrammet« blir språket ett redskap som gör att tiden och händelserna blir överblickbara« (Åslund 2010:9). Sett från vad Gunnel Janeslätt (leg arbetsterapeut) beskriver i artikeln Så får barnen koll på klockan (Vi föräldrar 2009-09-18), så sker det faktiskt redan när vi är bäbisarThomas Löfqvist, för när en väntar på att få välling lär en sig »hur lång tid det tar att värma den och reagerar om det drar ut på tiden« (Vi föräldrar 2009-09-28). När såväl skribenterna av examensuppsatsen Barns uppfattning av tid – En kvalitativ litteraturstudie om tidsuppfattning hos barn i de yngre åldrarna (Carlsson & Lindén 2016), beskriver hur vår tidsuppfattning sker i olika byggstenar utgörs den första stenen (vår känsla för tid) av hur en som bäbis utvecklar sin tidskänsla. När »små barn ligger på skötbordet skaffar de sig (satrem.se)en tidsuppfattning genom att få en känsla för hur lång tid blöjbytet tar« (Carlsson & Lindén 2016:16). När det sedan kommer till förmågan att orientera sig i tiden (den andra byggstenen) så är en 2–3 år och »här handlar det om att förstå tid på dagen, veckan, månaden och året« (Carlsson & Lindén 2016:16), och den tredje byggstenen (förmågan till tidsplanering) utvecklar en normalt i 6-årsåldern, när en »förstår vad tid är« (Carlsson & Lindén 2016:16). Själv känner jag igen flera av dessa byggstenar när jag blickar tillbaks på min barndom.

Även om jag inte var någon vidare lugnt barn som klarade av att passa tider innan jag börjadeBjörnes Magasin skolan, (och i vissa fall även inte gör i dag), så hade jag ändå flera tydliga vardagsrutiner. Efter Björnes magasin var det till exempel alltid middag. Det var en bra rutin. Däremot vet jag inte om barnprogrammen alla gånger var så otroligt välgjorda eller fria från politiska ståndpunkter. Hur många kommer till exempel ihåg Lillstrumpa och Syster Yster av Staffan Westerberg. Eller ni kanske är för unga för att minnas detta ganska bisarra program där två handdockor av yllesockor gav sig ut på olika upptåg. Å andra sidan hade manusförfattarna av barnprogrammen en betydlig bättre pedagogik jämfört mot dagens skrikiga och skräniga program. Fast nu är jag kanske bara en »grumpy old man«, eller vad tycker ni; vilket är ert bästa barnprogram? Och kan ni gissa från vilka barn- och sommarlovsprogram bilderna här nedan tillhör? Ja, till den som kan pricka in programmen i rätt ordning från mannen här längst till vänster i bildkollaget till filurerna längst ner till höger, utlovas en biobiljett.

Som ni då förstår har dessa barnprogram etsats sig fast i mitt minne. Hur tokiga de än var satt jag alltid klistrad framför TV:n. På så sätt styrs jag både socialt och ekonomisk av klockan, vilket inte är något nytt fenomen… Redan när den industriella revolutionen tog fart var (blev) klockan ett viktigt styrmedel. Som Ingrid Westlund (fil dr i pedagogik) uppger i sin avhandling Skolbarn av sin tid: en studie av skolbarns upplevelse av tid (Westlund 1996), var det inte ångmaskinen som satte fart på industrin, utan klockan. »Införandet av en kvantitativ tidsuppfattning byggd på klocktiden var av avgörande betydelse för den industriella revolutionen. (kajsalisasblogg.wordpress.com)Klockan framstod som en bra mätare på den yttre, objektiva tiden som kunde bringa ordning på arbetstider och arbetsprocesser« (Westlund 1996:11). Ändå är det ett mycket trubbigt mätinstrument, som en enligt min synvinkel inte kan mäta i pengar, även om många gärna försöker. Visst, tid är viktigt i det globala industrisamhället. Vill en inte bli utkonkurrerad behöver en hela tiden effektivisera och få ut maximalt av sina anställda. Samtidigt är vi bara människor. En kan inte göra mer än en gör. I dessa lägen är det bra att en har en vacklande tidsuppfattning. Medans ens arbetskamrater går och stressar upp sig över allt de inte kommer hinna med gör en själv så mycket en bara hinner utifrån sina förutsättningar.

http://www.dreamstime.com/stock-image-reading-bus-image22174421

En annan fördel när en som NPF-individ har en bristande tidsuppfattning är att en alltid (i alla fall jag själv) är i god tid till läkartider eller andra möten. Jag har alltid minst 30 minuters flextid när jag ska åka någonstans. Jag slipper därmed (om inget riktigt oförutsett inträffar) springa till bussar eller tunnelbana. Att jag i bland kommer väldigt tidigt till olika möten, det får en helt enkelt acceptera. Eller så kan en sätta sig ochbild ta fika på ett mysigt café, i stället för att komma inrusande svettig och med andan i halsen. Däremot behöver inte individer i ens närhet alltid av samma åsikt. Som Annika Hermanrud anger i Dagens Nyheters webbartikel De tidlösa kommer lätt för sent (Dagens Nyheter 2005-02-08) är hon tidlös och »det är svårt att förklara för dem som känner av tiden. »…att man inte förstår tiden väcker irritation hos andra. Folk kan tro att man skyller på ett handikapp, att man egentligen bara är slapp« (Dagens Nyheter 2005-02-08).

Å andra sidan är det bra att en sviktande tidsuppfattning som individ med NPF när en har långt till jobbet. För genom att det innebär att många av ens handlingar inte sker automatiserat, så flyger tiden fort förbi när en läser en tidning eller en medhavd bok på tunnelbanan. Det är också skönt att inte ha koll på tiden när en gör roliga saker på sin fritid. Jag har aldrig förstått varför en inte bara kan unna sig att ta det lugnt när en har semester. Jag menar, det leder bara till slut till att en är alldeles uppstressad och irriterad över allt som en inser att en inte kommer hinna göra. Men om du nu har asperger, då vill du väl verkligen ha stenkol på din vardag, undrar en del? Visst, när jag under sommaren ska på en långweekend i London(www.businesswire.com), som jag fått i 30-årspresent av mina underbara föräldrar, så vill jag visserligen ha en del saker inplanterade. Redan nu har jag bokat in ett besök på cabaré- och burlesqueklubben Cafe de Paris, hittat butiker som jag vill besöka i Notting Hill och bestämt att en bara måste gå förbi Abbey Road Studio.

(www.cassecroute.co.uk)Jag har också gjort en lista över restauranger som fått bra omdömen. En vill ju inte hamna någonstans där de steker kött eller kokar grönsaker som damerna i Two fat ladies. Även om jag inte är någon Gordon Ramsay när det kommer till matlagning, så är jag införstådd med att du behöver mer än en »nypa« peppar och salt när en steker en rostbiff på 10 kilo. Om någon ätit tapas på Barrafina i Covent Garden, provat någon av Flat Irons stekar, eller avnjutit en fransk trerättersmeny på Casse-Croûte får ni gärna hör av er, eller om ni själv har något bra förslag. Vad en sen går på för pubar, och vad en stöter på för livemusik, det får bli som det blir. På så vis har jag en mycket mild Asperger/ADHD-diagnos. Jämfört mot en del med asperger som mer behandlar individer i sin omgivning som statiska objekt som en styr och(2000-taletibild.blogspot.com) ställer med, varefter de inte förstå varför de blir sura eller går därifrån, har jag inga allvarliga begränsningar i sociala interaktioner. Däremot har jag suttit många timmar under min uppväxt och sorterat Kalle Anka-tidningar hos mina släktingar i Danmark utan att jag haft någon som helst koll på tiden. Rent terapeutiskt kan jag också sitta och leta musik till mitt Spotifyprojekt över mina 1000 bästa kvinnliga artister i flera timmar utan att bli trött.  Nu känns det dock som det är dags att avsluta detta inlägg…