Hur verkliga är nyhetsartiklar kring individer med NPF?

(www.restandfly.com)Hej alla trevliga människor! Om ni inte betraktar er omgivning från så kallade sverigevänliga webbpublikationer som Avpixlat, så är dagspressen som Gunnar Nygren (Medieprofessor vid Södertörns Högskola), uppger i boken Nyhetsfabriken : journalistiska yrkesroller i en förändrad medievärld (Nygren 2008) vår främsta kunskapskälla över »vad vi tror oss veta om vår omvärld och om oss själva. Nyhetsmedier har [därmed] genom sitt sanningsanspråk och sin stora räckvidd ettGunnar Nygren gediget ansvar för vilken verklighet som presenteras« (Nygren 2008: 110). På SVT efterlevs detta genom deras statliga sändningstillstånd, som bland annat fastslår att de inte ska påverkas av såväl politiska, kommersiella som andra samhällsintressen. Som exempel skulle de aldrig kunna sända ett nyhetsinslag där Sverigedemokrater fritt får insinuera att skolpojkar »feminiseras« av ADHD-medicin eftersom det framstår som homofobiskt. Det går direkt emot principen om alla människors lika värde, som SVT utgår från i sin mångfaldspolicy:

Sveriges Television är till för alla. SVT:s mångfaldspolicy värnar principen om alla människors lika värde. SVT välkomnar och respekterar olikheter med hänsyn till ålder, kön, könsidentitet eller annat uttryck, etnicitet, religion eller andra övertygelser, sexuell orientering och funktionsnedsättning. (Sveriges Televisions public service-redovisning 2014:25)

Sett från SVT:s fint formulerade mångfaldspolicy kan de inte ge luft åt sverigedemokraters stolliga idéer utan att de konkretiseras. För mitt exempel – att det finns SD:are som anser att skolpojkar feminiseras utav ADHD-medicin är inget som jag bara hittat på. Som det framgår i Metros webbartikel SD:s inlägg: Pojkar SDOvikadhddrogas med adhd-medicin – för att bli mer lika flickor (Metro 2015-15-12), så drogas »unga pojkar med adhd medicin för att dämpa deras naturliga, fysiska, och frenetiska aktiviteter. [Och det] breder ut sig som en löpeld inom offentliga skolor, allt i syfte att göra pojkar mer lika flickor« (Metro 2015-15-12). Inte skulle heller någon av våra stora tidningsdrakar (som Dagens Nyheter eller Expressen), ge rum åt deras marxistiska konspirationsteorier, som återges i den antirasistiska bloggen Inte rasist men…

Kulturmarxismen använder statsmakten på ett subtilt sätt för att beivra det dom anser vara brott. Ena dagen kan det vara att en kristen bagare som tvingas baka en tårta (trots att han inte vill), till ett homosexuellt bröllop eller förbjuda honom att beteckna sina bakverk som negerbollar. En annan dag kan det vara en skola som tvingas tillåta pojkar med flickkläder att använda flickornas toalett. Andra dagar kan det vara att tvinga en arbetsgivare sänka anställningskraven för att påtvinga arbetsgivaren anställda med »offerstatus« trots att dom är underkvalificerade (Inte rasist men… 2015-12-05)

Förhoppningsvis behöver jag inte förklara hur SD-männen i citatet ovan är både homofobiska, transfobiska och funkofobiska. Nog lyser väl deras fientliga sinnelag mot såväl homosexuella som transpersoner igenom i deras stolliga åsikter? Inte kan en väl undgå att se att de inte accepterar andra könsvariationer än heterosexuella? Men det vågar de väl inte skriva direkt i en debattartikel? Nej i stället pladdrar de på om kulturmarxism, för tänk, de kan ju bli felciterade. Visst, gammelmedierna har ju för vana att misstolka Sverigedemokrater.  Okej, nu är en kanske lite väl illasinnad mot SD, och en smula godtrogen mot journalister. Jag menar, någon sanning måste det väl ändå finnas, när allt från Sverigedemokratiska kommunpolitiker (som Michael Hess) till partiets främsta riksdagsledamöter (som 0452755722723_MaxBjörn Söder), tycker att Sveriges presskår dagligen misstolkar deras åsikter, eller? Nja, från att jag är uppväxt med en journalist till mor tror jag inte för en sekund att alla journalister skildrar SD:are från onda avsikter. Utifrån journalisternas publicitetsregler har de devis åtagit sig att noga överväga »publicitet som kan kränka privatlivets helgd [och] Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning« (Etiska regler för Press, Radio och TV). En ska också  »kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger. Det gäller även om de tidigare har publicerats« (Etiska regler för Press, Radio och TV).  Men när allt fler tidningar drar in på korrekturläsare, som ser till att artiklar varken innehåller direkta faktafel eller obskyra syftningsfel, så faller alltmer arbeta på den enskilda skribenten.

Om ni då ser massor av stavfel eller andra grammatiska felsteg, så har reportern uppenbart haft för mycket att göra. Tyvärr kan det också få mer förödande konsekvenser.
När Feja Lindberg, som är en icke-binär transperson, intervjuas i Metroartikeln Freja, 18, är ickebinär: ”Strukturerna dödar transpersoner (Metro 2016-04-20), lyckas reportern nämligen felköna Freja i pappersversionen trots att hen just framhåller hur viktigt det är för hens »psykiska välmående att bli benämnd med rätt pronomen, för annars är det som de inte ser mig för den jag är, som att jag inte har rätt att existera« (Metro 2016-04-20). Ja, tyvärr är det inget som journalister normalt belyser, trots att det finns mycket avsky mot transpersoner. Som tur är tystnar inte Freja i första taget, snarare blir hen än mer övertygad om att den kamp som hen dagligen för på sociala medier (som instagram) är väldigt viktig, för som hen själv beskriver:

jag får också hat för att jag ger uppmärksamhet till sådant som inte brukar få det.  Det ser jag som ett väldigt konkret bevis på att det jag gör behövs och att jag ska fortsätta. Representation är livsviktigt.  Representation är livsviktigt. Att se sig representerad i kulturen är bevis att en existerar. Och det ska jag bidra till (Metro 2016-04-20).

Den som då tycker att feminismen »gått för långt«, eller att vi bor i världens jämställdaste land, den bör nog ta sig en funderare över sina åsikter. För när en som rapparen Marcus Pirttijärvi tycker att Freja förtjänar att få en »kula mellan ögonen«, för att hen bland annat inte tillåter homofobi på sitt instagramkonto,  då är något riktigt fel. Själv är jag inte heller helt förskonad från fördomsfulla åsikter kring min identitet. När jag i vissa lägen talar om för personer i min omgivningen att jag har en högpresterande Aspberger/ADHD-diagnos betraktas jag plötsligt inte som en enskild individ. Istället bedöms jag utifrån personens förutfattade föreställningar. Som exempel har jag fått höra att; Nej, med du kan inte ha asperger, du är ju inte lika verbalt klumpig som min kusin, eller; men du är ju inte i närheten som Simon i filmen I rymden finns det inga känslor, och »shit sherlock«, vad konstigt. Det kanske är för att jag inte är din kusin eller Simon. Jag är Andreas, en högutbildad och social individ som samtidigt har en del knepiga egenheter, som  vilken annan vanlig individ som helst, och vem är egentligen normal?

www.joannahalvardsson.seNär du möter någon med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning tänk då som bloggaren Joanna Halvardsson gör i sin debattartikel Låt mig och Saga Norén vara konstiga (Aftonbladet 2015-11-12) att »vi med asperger är alla unika, men framför allt är vi människor med mycket att tillföra till vårt samhälle« (Aftonbladet 2015-11-12). Tro därför inte att du vet hur någon (som jag) är bara för att till exempel din kusin har en aspergerdiagnos. Låt mig i stället berätta vad jag har för sociala begränsningar, sen kan vi utbyta erfarenheter. Jag har nämligen aldrig förstått varför det skulle vara något som en vill »skyffla under mattan«. Om ni har en öppenhjärtig fråga kring hur känslig jag förslagsvis är för höga ljud har jag inga problem att ge ett ärligt svar. Däremot är det inte lika lätt att rycka på axlarna åt TV-program eller nyhetslag där en enligt min synvinkel fått »min« Asperger/ADHD »om bakfoten«.

Bild (68)Som exempel kickade jag igång »alla cylindrar« när jag råkade zappa förbi TV4:s Svenska fall för FBI, och hörde hur Henrik Belfrage, (forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall), gav vetenskaplig substans till åsikten att autistiska personer kan blir fixerade vid att döda. För det späder på stereotypen av autister som socialt avvikande och ytterst ragnevi.sekänslokalla individer. Ja, som Henrik Ragnevi (talesperson för Attention i Göteborg), uppger i Dagens Nyheters webbartikel TV4 anmäls för påståenden om autism och våldsbrott (Dagens Nyheter 2015-06-03) »får man nästan uppfattningen av programmet att en person med psykosproblematik och Aspergers skulle göra denne till potentiell mördare« (Dagens Nyheter 2015-06-03). Själv är jag mer intresserad av vad reportrarna tänker kring den uppkomna situationen. Har de förståelse för att de förstärker myter kring asperger i deras program? Hur är det rent generellt? Kommer individer med olika NPF-diagnoser till tals i dagspressen? Betraktas de enbart utifrån sin diagnos? Vad tänker ni som läser denna blogg? Hade du frågat mig när jag skrev min etnologiska C-uppsats Stigmatiserande kraftkälla (Sellfors 2008) hade jag svarat att en del journalister tenderar att ofrivilligt objektifiera och stereotypifiera individer med ADHD som en sammanhållen samhällsgrupp, utan att de själv får komma till tals. När skribenten av Dagens Nyheters webbartikel Adhd-diagnos blir hinder för körkort (Dagens Nyheter 2008-03-10) framhåller »att Vägverket misstänker att en del olyckor, framförallt i gruppen unga män, beror på att föraren har adhd. [Och] diagnosen innebär ofta bristande impulskontroll och att man blir lättprovocerad« (Dagens Nyheter 2008-03-10) intervjuar han inte någon som har ADHD. Oavsett om de då upplever att de är skickligare eller odugligare än »vanliga« bilförare på grund av sin diagnos representeras de enbart för oss (som läser artikel), utifrån negativa föreställningar. Själv kan jag inte säga så mycket kring hur jag skulle vara bakom ratten för jag är överhuvudtaget inte intresserad av att köra bil. Nej, jag får helt enkelt förlita mig på SL:s kollektivtrafik. Eftersom jag då om 1 timme ska vara på en gudstjänst i Sollentuna är det på sin plats att jag gör mig i ordning.

Annonser

Skolgång & positiva aspekter med att ha NPF

Camilla Läckberg.jpgGod kväll! Hur många har gått förbi en iögonfallande löpsedel om att Camilla Läckberg anser att Bebistiden suger (Aftonbladet 2016-06-11) utan att bli fördomsfull mot hennes åsikt? Själv brukar jag inte bryr mig något vidare. Eftersom att min mor är journalist är jag (om en får skryta lite) bra på att hålla mig neutral mot de känslor som löpsedlar ska få oss att känna. I stället för att skaka på huvudet åt olika förhållanden (som att Läckberg i artikeln här ovan utmålas att tycka att bebistiden »suger« trots att hon själv fött barn), undrat jag snarare hur långt kvällspressen är beredd att gå, innan de går över gränsen för vad en ska behöva utstå som kändis. När Mikael Persbrandt stämmer Expressen för en fabricerad artikel, som en kan läsa om i Dagens Nyheters webbartikel Persbrandt stämmer Expressen, hoppades jag att Otto Sjöberg (Expressens dåvarande chefredaktör) skulle åka i kurran. Som Expressen själv skrev om i deras webbartikel Otto Sjöberg fälld för förtal (Expressen 2006-12-15) resulterade (samir-viktor.se)det bara i dagsböter. Men jag hade gärna sett att han fått skaka galler en tid, för  även kändisar bör behandlas som »vanliga människor«. När jag gick in på Expressens nöjessida på »morgonkvisten« den 20 juni 2016 fick jag mig emellertid en tankeställare. Det visade sig nämligen att Paradise Hotellstollen Samir Badran – som ställde upp i melodifestivalen med en låt om att bada naken på Sergels torg – har ADHD. 

Han skriver om det i blogginlägget ADHD – Sjukdom eller framgång? (Expressen 2016-06-20), där han som många andra beskriver att han haft en trasslig skolgång; »Mina lärare tog mig som den jobbiga, som pratade för mycket. Har varit så under alla år. Danil RoudenkoJag togs som den som hade stora problem. Hmmm om dom bara visste hur jävla tråkiga dom var att lyssna på hade dom förstått att jag inte kunde sitta still« (Expressen 2016-06-20). Själv har jag också hamnat i många bråk i grundskolan, där jag upplevt att jag utsatts för olika oförrätter, trots att motparten egentligen bara hade en annan åsikt. I stundens hetta kunde jag dock inte ta in att det finns »två sidor av ett mynt«. Jag gjorde därför nästan  vOlgasuslo.jpgad som helst för att få rätt. Men när jag sedan lugnat ner mig och förstått att jag totalt missuppfattat situationen blev jag både väldigt ångerfylld och ledsen. Att en då försöker få en elev med NPF att lunga ner sig genom att få den att räkna till 10 är dödsdömt. Vad eleven i stället behöver är en vuxen (som mina assistenter), som inte blir frustrerad när en inte verkar ha lärt sig något av tidigare felsteg, för som beteendevetaren Jessica Hjert Flood beskriver i sin film Till dig som inte har ADHD; (Jessica Hjert Floo 2014), »varje gång som jag gör dig upprörd eller frustrerad, så har jag redan försökt allt jag kan men inte nått ända fram, och att ingen är mer ledsen för det, än jag« (Jessica Hjert Floo 2014).

bigOriginal
Foto: Victor Wikander

När jag läser artiklar om killar som Victor Wikander i Dagens Nyheters webbartikel ”Störiga ­killen” som ­hittade sin inre styrka (Dagens Nyheter 2012-07-03) som berättar att han mobbades under hela grundskolan för »att han var annorlunda och inte ville spela fotboll« (Dagens Nyheter 2012-07-03), då kan jag inte låta bli att undra: Hur många barn far i dagsläget illa inom skolans väggar på grund av att de inte har en elevassistent som lyckats »tussa« ihop personer som Viktor med en klasskamrat? För även om han kunde roa sig själv med olika fantasilekar, ville han egentligen »leka med de andra barnen. Men de ville inte leka med honom, bland annat för att han kunde vara hårdhänt« (Dagens Nyheter 2012-07-03). Hur många barn skulle då inte slippa att känna sig maktlösa, eller ha en miserabel skolgång i fall de hade en assistent? Vem vet, det kanske även skulle hålla dem borta från droger (som amfetamin och cannabis), vilket Viktor tyvärr fasande i när han började hänga med skolans tuffare grabbar i tonåren.

Victor Wikander (1)
Fotograf: Victor Wikander

Själv har jag aldrig varit lika företagsam som »vanliga« tonåringar. Nej, jag har inte överhuvudtaget något intresse av att  partaja tills fyra på morgonen. I sinom tid tycker en inte heller att det är häftigt. Som Viktor själv beskriver fick han »sådan stor ångest för det liv han levde, kantat av inbrott och ständiga slagsmål (att) han beslutade sig för att berätta för föräldrarna att han använde droger« (Dagens Nyheter 2012-07-03). Det blev hans vändpunkt. Tack varje förstående föräldrar som »kontaktade en ungdomsmottagning där han genomgick en utredning som visade att han hade adhd. I idag använder han sin energi och fantasi till något positivt. När han intervjuas i Dagens Nyheters webbartikel Han vill ge en bild av adhd (Dagens Nyheter 2015-04-03), har han precis släppt boken Adhd i bilder (Votum förlag 2015), där han sammanställt material från över 4 års fotografering utifrån ett tydligt syfte. Precis som att jag berättar om hur det är att leva med Asperger i denna blogg berättar Wiklander genom sina bilder hur det är att ha ADHD. Framförallt vill han visa hur du kan använda dina (diagnosens) positiva sidor (som kreativitet och självständigt tänkande), för »en(www.acronkanoter.se).jpg kan lätt känna sig omringad av all negativitet« (Dagens Nyheter 2015-04-03). En positiv aspekt som vi med olika NPF-diagnoser besitter är att vi ofta tänker utanför normala ramar, ser saker från okonventionella perspektiv och har stor fantasi. Själv tycker jag om att prova saker som jag inte testat tidigare. Under min behandlingsutbildning Väddö folkhögskola drog jag bland annat ut och paddlade kanot med ett gäng av skolans hälsopedagoger. Och för den som undrar hur deras utbildning ser ut så får ni en fingervisning i videon här nedan.


Jag brukar även »volontära« på Lunch i gemenskap, där jag serverar lunch och är ett socialt stöd för utsatta människor, vilkealskarmode.blogg.set är utmanande. Även om det normalt inte sker någon svårare incident vet en aldrig vad som kan hända eftersom vem som helst är välkommen. Ja, så länge besökarna inte är påtända eller hotfulla mot oss volontärer är de välkomna att äta lunch och dricka kaffe med något donerat bakverk.  Å, nu ska jag själv gå och fixa fika…