Att fira jul med en asperger diagnos

God kväll! Hur mås det här ute i cyberspace? Är ni precis hunnit hem från er jobb? i det fina vintervädret. Eller ni kanske mer föredrar vårens högsommardagar. När ni kan bättra på solbrännan inför sommarens Grand Canaria resa. Eftersom det nu ändå är jul (i alla fall var det när jag började författa detta inlägg), så ställs ni här nedan inför hur det är fria jul för MIG med MIN asperger diagnosironi. Jepp, ni ska se det som min personliga upplevelse. Även om många av kriterierna för asperger gäller rent generellt. Som att vara spontan, att förstå ironi, eller att inte tolka saker bokstavligtaspergers-hare_1360, så är vi ändå lika individuella individer som normalstörda. Hos en del leder till exempel ens svårigheter till både utanförskap och ensamhet. Medan andra får vardagen att fungerar ganska bra utefter strikta rutiner. Själv har förslagsvis inga problem att anse att julkalendern var både bättre, roligare, barnvänligare när jag själv var liten.

Nu har jagTobias Bohlin.jpg i för sig inte sett någon vidare kritik i kvällspressen (som Expressen) mot årets julkalender. Själv har jag heller inte något speciellt att invända mot Selmas saga (Per Simonsson & Stefan Roos 2016) med Johan Ulvesson i huvudrollen. Ingenting kan nämligen i min värld  bli lika genomuselt som förra julens magplask till julkalender. Visst Tusen år till julafton (Erik Haag & Lotta Lundgren 2015) är charmig och imponerande i sin folkbildande ambition, men det var ingen julkalender i mina ögon. Nej, det krävs väldigt mycket för att komma upp i samma höjdarnivå som genomgående genomsyrade Mysteriet på Greveholm från 1996. Här nedan får ni ett trevligt smakprov med kalenderns 5 avsnitt.

Runt hur personer med asperger då hanterar julklappsöppningen. Så är nog den allmänna uppfattningen att en ofta går helt »bananas«, om en inte får det som en önskat sig. Men som ni då förhoppningsvis förstår, utifrån vad jag förkunnat i detta blogginlägg, så regerar en väldigt individuellt. För mig är förslagsvis inte julen »helt förstörd« om jag får något som jag inte önskat mig. Nej, jag blir snarare mer glad att få saker som jag inte önskat mig. Det är lika intressant som när jag hämtar posten, för en vet ju aldrig vad som ligger i brevlådan, även om det för det mesta bara är reklam.

Julaftonen 2016 blev också ganska oplanerad. Ja, på grund av att jag låg sjuk i vinterkräksjukan veckan innan så fick vi stryka risgrynsgrot-och-skinkmacka2 delar av vårt julschema. Det blev ingen frukost hos min syster med bröd från Daniel Roos patisserie & bageri i Ringens Teater, och byte av jultidningar. Inte heller åt vi någon risgrynsgrötslunch i min lägenhet. I stället blev det gröt och julmiddag hos mina föräldrar. Tillsammans såg vi (som en stor del av Sveriges befolkning) vid 15-tiden Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul, för att sedan äta ett ganska litet men gott julbord. Ja, för inget i värden slår min mors hemtrillade köttbullar och min fars gudomliga jansons frestelse. I våra glas var det däremot inget märkvärdigt.

Förapotekarnes-julmust-1961utom några öl från Karl-Oscar bryggeri drack vi iskallt Stockholms vatten och Nygårdas ekologiska julmust. Som från min synvinkel är godare än Apotekarnesimg_46331 klassika julmust. Okej, i den daglig julmustskampen mot Coca-Cola fungerar den helt perfekt, men till jul kan (ska) det vara en lyxigare variant. Det är ju ändå bara jul en gång om året. Jag menar, vi äter ju inte samma maträtter även på midsommar eller påsk. Eller vad säg ni som läser denna blogg? Vi kommer nog i alla överens om att det inte serveras Dop i grytan eller kryddstarka grisfötter på midsommar. Men hur är det med Apotekarnes Påskmust. Nog är det väl ingen skillnad mot deras julmust?  Varför skriver jag förresten om denna andra högtid?, Inlägget skulle ju handla om julen. Jag menar vad fick jag i julklapp?, Tja det ni, det får ni vänta med att läsa tills nästa inlägg. Om ni inte kontaktar mig på IRL (In Real Life). För den som väntar på något gott……

 

Annonser

Att vara på sociala medier med asperger och göra humor kring barn med autism

karl-nordlundI slutet av oktober 2016 gick ståuppkomikern Henrik Schyffert ut med att han höll på att skriva en ny enmansföreställning. Ja i Dagens Nyheters webbreportage Om folk inte skrattar har de rätt och jag fel (Dagens Nyheter webbreportage 2016-10-26), kunde en läsa att han under 2017 skulle dra ut på väggarna under parollen Var inte rädda! Där han vill ta publiken till avgrundens rand, för att sedan ta upp dem i hans trygga famn. För när han insåg att en nog bara har en »90’s« (Schyfferts lotte-fernvallhyllade show från 2007) i sig. Som Jan Guillou nog bara hade en Ondskan (Dagens Nyheter webbreportage 2016-10-26) slutade han leta efter showens tema. Det fanns nämligen precis framför näsan på honom. Det var allt hat och rädsla som han möts av från folk under sitt engagemang för flyktingar. Inför dagens nyheters reporter beskriver han till exempel att han mordhotats på sociala medier och att någon har varit uppe i hans trappuppgång och klottrade »vi vet var dina barn bor«, vilket en nog själv skulle bli väldigt skärrad av. Själv har jag också attackerats i sociala medier utifrån min högpresterande asperger diagnos.

www-stockholmpride-orgI diskussioner om såväl ålderstester av ensamkommande flyktingbarn, som föreställningar kring HBTQ och feminism har både »vanliga Svenssons«, som hatiska nättroll antytt att jag tolkar deras argument alldeles för bokstavligt. Å visst, det är en av de vanligaste kriterierna för Asperger. Som det beskrivs på vårdguidens webbplats har en ofta »svårt att förstå vad andra menar och hur de känner, om de inte säger det rent ut (http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Aspergers-syndrom/). Men bara för det har en inte rent automatiskt svårt att förstå ironiska twitts än normalstörda individer. Min diagnos användas då som en täckmantel av personer, som tycker att en är dum i huvudet, som en som kallar sig för Wikström ansåg i en diskussion om Stockholm Pride och homosexualitet. För som han skrev »Vilken jävla debatt? Att feministkillar ofta är low-testo är inte ett ämne för debatt ens din dumme fan!« Sådana kommentar kan en ju då i för sig skratta åt. Likväl som att en kan raljera över personer som kallar en för »en räddande vit riddare«, när en försvarar personer som  utsätts för grovacarolina-moberg-farraj1 personangrepp. Som den muslimska frilansjournalisten Carolina Farraj. Men hur långt är dmattias-edwallet okej att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Under Allsång på skansen 2008 gjorde till exempel ståuppkomikern Mara Möller en underfundigt imitation delvis Regina Lund, och Carola. Själv skrattade jag också gott åt hennes omgörning av texten till Ewa Dalgrens Ängeln i rummet, för det låter ju lite som att det bor en trötthet i hennes röst, ett vemod i hennes sinne, och hon är både djup och svår.

När ståupprobert-eldrimkomikern Måns Möller däremot använde sin autistiska son som en del i showen Jävla pajas – det här skojar du inte bort var en del inte lika hänförda. Bloggaren Immanuel trollhare ansåg bland annat i blogginlägget Jävla pajas – sluta håna autister, Måns Möller! att det var en freakshow, »av neurotyper (personer utan neuropsykiatriska funktionsvarianter) på bekostnad av autister, för  det är lätt för neurotyperHelen Rydberg.jpg att skämta om stereotypa bilder av autism; man drabbas inte själv av utfrysningen och diskrimineringen« (trollhare 2014-11-01). Själv är jag emellertid inte lika fientlig inställd. I paritet med den transsexuella skådespelare Alexia Lundberg ser jag snarare i Möller en person som är starkt kritisk mot Sveriges psykiatri, för som hon uppger i blogginlägget Goda människors skojiga transfobi (politism 2014-10-30) så anser Måns att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar måste få kosta lite »och det märks att han har en verklig erfarenhet i ryggen. Han kritiserar också den privata skolmarknaden där barn med autism inte direkt är glödheta« (politism 2014-10-30).

Utifrån mitt yrkesroll som behandlingspedagog ter sig Möller även för mig i detta ovanstående sammanhang mer som en sörjande förälder, än som en framgångsrik komiker. Framförallt är det tydligt när han intervjuas i reportaget Måns Möller omdepositphotos_5814346-Sad-dad-man-in-sweater.jpg livet med sin autistiske son (Expressen 2013-03-13) då han erkänner att han »inte jobbat med mig själv på ­något sätt, det är nog det jag gör i den här föreställningen« (Expressen 2013-03-13). Direkt efter att hans son diagnostiserats var allt nämligen bara mörker, vilket jag nog det även till viss del var för mig efter att jag fick min högpresterande Asperger/Adhd-diagnos. Det var liksom för mycket att ta in. Visst, att jag i vissa situationer inte betedde mig som normalstörda tonåringar, det var jag ju medveten om. Medan flera av er som läser denna blogg nog haft en och annan redig ungdomsfylla, så har jag till exempel aldrig blivit så berusad, att jag inte minns, eller bittert ångrar något som hände under gårdagskvällen. Däremot har en fått ett och annat utbrott över att ens klasskamrater till min förvåning inte velat veta vad klockan är av mig. Eller att en svarat alldeles för ärligt på en fråga, som Jill Söderlund  berör i sin dikt, i det här nerslående videoklippet.

Som Söderlund då berör i sin dikt, så anser atusimen (som min asperger syndrom) att vi inte behöver förstå, varför människor ställer frågor som de redan vet svaren på. Den undanhåller oss (autister) känslan av hunger, som såväl förmågan att tala utan känslan att förstå hur det påverkar andras känslor. Detta har då förstås ställt till problem för mig under min uppväxt. Men så här tät på jul (vilket det var när jag påbörjade detta inlägg) ska en inte »gråta över spilld mjölk«.  Ha då en bra dag tills vi ses igen.