Mina tankar om #metoo

Hej bloggen!wpid-Photo-2-maj-2013-1158                                                                                                      Har du (och ni som brukar läsa) saknat mig? Eller har ni gått vidare till någon mer spännande bloggare eller podcast? Well, med tanke på att det var över 6 månader sedan som jag publicerade något är det inget ni behöver skämmas för. Nej, i så fall är det jag som ska misskläs för att jag inte tagit mig tid, eller hittat något dagsfärskt ämne att skriva om. Men nu ska ju en inte älta gammal skåpmat, eller gråta »över spilld mjölk.               Låt oss därför lägga detta debakel tillhanda och ge oss in i 10009629-Spilt-Milk-Stock-Photomina åsikter om en grej som fortfarande är en »riktig hett potatis«. Jag syftar naturligtvis på fenomenet #metoo. Som tog fart när den välmeriterade amerikanska dagstidning New York Times rapporterade i början av oktober att en mängd kända skådespelerskor 170106132950-creators-harvey-weinstein-exlarge-169.jpg (som Angelina Jolie, Gwyneth Paltrow och Ashley Judd) anklagade filmproducenten Harvey Weinstein för både våldtäkt och sexuella trakasserier. Sedan spreds fenomenet till Sverige genom flera social medier. Ja, det hann knappt gå ett dygn innan hastagen #metoo fullkomligt exploderade. Av mina kvinnliga facebookvänner har  många publicerat detta följande modellande:

DMNJYrFWAAAVhwE          Vad tycker jag då som urtypen av en svensk heterosexuell man om detta fenomen?. Har jag överhuvudtaget någon rätt att uttala mig utifrån samhällets patriarkala strukturer?Ja, ska madde_sajt-LARGE.jpgjag bara vara tyst och begrunda berättelser om sexuella övergrepp och våldtäkter (som från journalisten Cissi Wallen), eftersom att vi män, som debattören Madeleine Schantz skriver i debattartikeln Tack alla män som stöttar #metoo men ni som ska förklara, håll käft (Metro debatt 2017-10-18), ”genom alla tider fått tikon-brottsutsatta större plats än kvinnor och på så sätt skapat en icke-jämställd värld” (Metro opinion 2017-10-18). Tja, från mina åsikter som antirasist, aktiv FI;medlem och yrkesutbildad behandlingspedagog är det givet. Det är helt klart min förbannade skyldighet att inte släta över någons upplevda kränkning av deras kropp, etnicitet eller könsidentitet. Inte heller ska kvinnor, eller någon överhuvudtaget behöva ha »ögon i nacken« när en går ut och dansar, eftersocervezam att en kan (kommer) behöva »motta bort« män som får för sig att det är reko att klappa en på rumpan, när de fått i sig både en och två öl för mycket. Å nu tänker nog kanske någon av er att de inte helt är deras fel, eftersom att redan små mängder alkohol gör att en får sämre omdöme, tankeförmåga, minne och reaktionsförmåga, TV4 Nyhetsmorgonmen inte fan försvar de att en tafsar och ofredar kvinnor. Nej att män »bara« råkar göra bort sig lite i offentligheten, det ska ingen behöva uppleva, ja om en inte heter Erik Hörstadius och sitter och svammel i »TV4 Nyhetsmorgon program«, för så här sa han när han deltog i TV4:as nyhetsmorgon den 20 oktober 2017.

Men hur försiktig måste en då vara som man, när det finns en kvinna i rummet.                FLeif Mannerström.jpgör en katt-kring-het-gröt.gifska ju inte behöva »gå som katten kring het gröt« och överväga varenda ord, som kommer ur ens mun. Vad är då det förlösande knepet? Hur undgår du att bli utskälld?. Rent enkelt handlar det om sunt förnuft, och att en rättar sig efter vad ens medmänniskor känner sig bekväm med. Det vill säga; om inte en av till exempel gormekrögaren Leif Mannerström anställda vill bli kallad »lilla gumman«, då ska han inte göra det. Svårare är det inte. Men det är klart, har en jobbat i över 50år i branschen som Mannerström, då är/verkar det svårt att lära »gamla hundar att sitta«. Svårt kan det också vara att försöka få igång en mer djupare diskussion kring fenomenet #metoo utan elisabet höglund.jpgatt trampa de mest högljudda debattörerna på tårna. Det fick den väletablerade frilansjournalisten elisabet höglund erfara när hon framförde följande resonemang i debattartikeln ”Naturligtvis skandalöst – men blunda inte för verkligheten” (exprsessen den 17 november 2017)

Självfallet ska sexuella trakasserier fördömas. Sen infinner sig frågan: Vad är sexuella trakasserier? Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne – eller är det när en man utsätter en kvinna för grov våldtäkt, grova våldtäktsförsök och ständiga sexuella förföljelser? Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra (exprsessen den 17 november 2017)

 Vad höglumd då försöker få fram. Det är precis det som jag själv skrev i ett av de ovanstående styckena, alltså att alla reagerar olika kring vad som är sexuella trakasserier. På så viss håller jag med delar av Höglunds resonemang. Själv skulle jag emellertid inte uttrycka mig lika raljant .
Annonser

Skolgång & positiva aspekter med att ha NPF

Camilla Läckberg.jpgGod kväll! Hur många har gått förbi en iögonfallande löpsedel om att Camilla Läckberg anser att Bebistiden suger (Aftonbladet 2016-06-11) utan att bli fördomsfull mot hennes åsikt? Själv brukar jag inte bryr mig något vidare. Eftersom att min mor är journalist är jag (om en får skryta lite) bra på att hålla mig neutral mot de känslor som löpsedlar ska få oss att känna. I stället för att skaka på huvudet åt olika förhållanden (som att Läckberg i artikeln här ovan utmålas att tycka att bebistiden »suger« trots att hon själv fött barn), undrat jag snarare hur långt kvällspressen är beredd att gå, innan de går över gränsen för vad en ska behöva utstå som kändis. När Mikael Persbrandt stämmer Expressen för en fabricerad artikel, som en kan läsa om i Dagens Nyheters webbartikel Persbrandt stämmer Expressen, hoppades jag att Otto Sjöberg (Expressens dåvarande chefredaktör) skulle åka i kurran. Som Expressen själv skrev om i deras webbartikel Otto Sjöberg fälld för förtal (Expressen 2006-12-15) resulterade (samir-viktor.se)det bara i dagsböter. Men jag hade gärna sett att han fått skaka galler en tid, för  även kändisar bör behandlas som »vanliga människor«. När jag gick in på Expressens nöjessida på »morgonkvisten« den 20 juni 2016 fick jag mig emellertid en tankeställare. Det visade sig nämligen att Paradise Hotellstollen Samir Badran – som ställde upp i melodifestivalen med en låt om att bada naken på Sergels torg – har ADHD. 

Han skriver om det i blogginlägget ADHD – Sjukdom eller framgång? (Expressen 2016-06-20), där han som många andra beskriver att han haft en trasslig skolgång; »Mina lärare tog mig som den jobbiga, som pratade för mycket. Har varit så under alla år. Danil RoudenkoJag togs som den som hade stora problem. Hmmm om dom bara visste hur jävla tråkiga dom var att lyssna på hade dom förstått att jag inte kunde sitta still« (Expressen 2016-06-20). Själv har jag också hamnat i många bråk i grundskolan, där jag upplevt att jag utsatts för olika oförrätter, trots att motparten egentligen bara hade en annan åsikt. I stundens hetta kunde jag dock inte ta in att det finns »två sidor av ett mynt«. Jag gjorde därför nästan  vOlgasuslo.jpgad som helst för att få rätt. Men när jag sedan lugnat ner mig och förstått att jag totalt missuppfattat situationen blev jag både väldigt ångerfylld och ledsen. Att en då försöker få en elev med NPF att lunga ner sig genom att få den att räkna till 10 är dödsdömt. Vad eleven i stället behöver är en vuxen (som mina assistenter), som inte blir frustrerad när en inte verkar ha lärt sig något av tidigare felsteg, för som beteendevetaren Jessica Hjert Flood beskriver i sin film Till dig som inte har ADHD; (Jessica Hjert Floo 2014), »varje gång som jag gör dig upprörd eller frustrerad, så har jag redan försökt allt jag kan men inte nått ända fram, och att ingen är mer ledsen för det, än jag« (Jessica Hjert Floo 2014).

bigOriginal
Foto: Victor Wikander

När jag läser artiklar om killar som Victor Wikander i Dagens Nyheters webbartikel ”Störiga ­killen” som ­hittade sin inre styrka (Dagens Nyheter 2012-07-03) som berättar att han mobbades under hela grundskolan för »att han var annorlunda och inte ville spela fotboll« (Dagens Nyheter 2012-07-03), då kan jag inte låta bli att undra: Hur många barn far i dagsläget illa inom skolans väggar på grund av att de inte har en elevassistent som lyckats »tussa« ihop personer som Viktor med en klasskamrat? För även om han kunde roa sig själv med olika fantasilekar, ville han egentligen »leka med de andra barnen. Men de ville inte leka med honom, bland annat för att han kunde vara hårdhänt« (Dagens Nyheter 2012-07-03). Hur många barn skulle då inte slippa att känna sig maktlösa, eller ha en miserabel skolgång i fall de hade en assistent? Vem vet, det kanske även skulle hålla dem borta från droger (som amfetamin och cannabis), vilket Viktor tyvärr fasande i när han började hänga med skolans tuffare grabbar i tonåren.

Victor Wikander (1)
Fotograf: Victor Wikander

Själv har jag aldrig varit lika företagsam som »vanliga« tonåringar. Nej, jag har inte överhuvudtaget något intresse av att  partaja tills fyra på morgonen. I sinom tid tycker en inte heller att det är häftigt. Som Viktor själv beskriver fick han »sådan stor ångest för det liv han levde, kantat av inbrott och ständiga slagsmål (att) han beslutade sig för att berätta för föräldrarna att han använde droger« (Dagens Nyheter 2012-07-03). Det blev hans vändpunkt. Tack varje förstående föräldrar som »kontaktade en ungdomsmottagning där han genomgick en utredning som visade att han hade adhd. I idag använder han sin energi och fantasi till något positivt. När han intervjuas i Dagens Nyheters webbartikel Han vill ge en bild av adhd (Dagens Nyheter 2015-04-03), har han precis släppt boken Adhd i bilder (Votum förlag 2015), där han sammanställt material från över 4 års fotografering utifrån ett tydligt syfte. Precis som att jag berättar om hur det är att leva med Asperger i denna blogg berättar Wiklander genom sina bilder hur det är att ha ADHD. Framförallt vill han visa hur du kan använda dina (diagnosens) positiva sidor (som kreativitet och självständigt tänkande), för »en(www.acronkanoter.se).jpg kan lätt känna sig omringad av all negativitet« (Dagens Nyheter 2015-04-03). En positiv aspekt som vi med olika NPF-diagnoser besitter är att vi ofta tänker utanför normala ramar, ser saker från okonventionella perspektiv och har stor fantasi. Själv tycker jag om att prova saker som jag inte testat tidigare. Under min behandlingsutbildning Väddö folkhögskola drog jag bland annat ut och paddlade kanot med ett gäng av skolans hälsopedagoger. Och för den som undrar hur deras utbildning ser ut så får ni en fingervisning i videon här nedan.


Jag brukar även »volontära« på Lunch i gemenskap, där jag serverar lunch och är ett socialt stöd för utsatta människor, vilkealskarmode.blogg.set är utmanande. Även om det normalt inte sker någon svårare incident vet en aldrig vad som kan hända eftersom vem som helst är välkommen. Ja, så länge besökarna inte är påtända eller hotfulla mot oss volontärer är de välkomna att äta lunch och dricka kaffe med något donerat bakverk.  Å, nu ska jag själv gå och fixa fika…

 

 

 

Midsommar en helg där misshandel och supande är norm enligt mig som etnolog

bild-117Välkomna! Hur mår ni efter midsommarhelgens olika tillställningar? Börjar ni komma tillbaks till verkligheten från allt som ni druckit? En måste ju fråga eftersom att Systembolagets försäljning av olika berusningsdrycker fullkomligt slår i taket vid denna kristna högtid. Sett från Dagens Nyheters webbartikel Så mycket dricker vi på midsommar (Dagens nyheter 2016-06-22), handlar vi främst öl och vin »men det som ökar mest är kryddat brännvin: från 4 000 liter en medelvecka till 148 000 liter under midsommarveckan« (Dagens nyheter 2016-06-22). Det kanske då är på sin plats att redan här triggervarna, för att det här inte är något vidare skojigt inlägg kring midsommarfirandets gemytliga feststämning. Utifrån mina etologiska glasögon kan jag inte låta bli att reflektera över vår (Sveriges) självbild och spritkonsumtion. Som Ingegerd Sigfridsson (doktor i etnologi vid Göteborgs universitet) beskriver i Uppsala Nya Tidnings webbartikel Därför förväntas vi dricka alkohol (Uppsala Nya Tidning 2016-05-21) så har vi en tydlig alkoholnorm i Sverige. Ja »Alkohol är en dryck som är starkt förknippad med gemenskap och samhörighet. Säger man nej till alkohol så ses man som avvikande« (Uppsala Nya Tidning 2016-05-21).

bild-119Rent historisk kan det härledas till det statliga införandet av motboken (som innebar att varje medborgare tilldelades en strikt ranson av alkohol utifrån deras inkomst, kön, förmögenhet och samhällsställning), varigenom en ville få stop på det storskaliga supandet, som ofta gick hand i hand med våldsbrott och misshandel. Framför allt var staten bekymrad över bruksarbetarnas alkoholkonsumtion. Därmed fick tjänstemän plocka ut betydlig mer sprit än arbetare. Kontrollen var också stenhård. Som Jenny Björkman (doktor i historia) beskriver i Göteborg-Postens webbartikel 60 år sedan motboken gick i graven (Göteborgs-Posten 2015-09-26), fick förslagsvis en arbetare sin motbok indragen efter att han inte bara köpte två hela buteljer Hennessy utan därtill en liter Martell, för »myndigheterna vägrade tro att en vanlig arbetare drack så fina konjakssorter, utan tog för givet att spriten skulle säljas på svarta marknaden« (Göteborgs-posten 2015-09-26). Det är därför inte konstigt att en i reportaget här nedan från 1947 beskriver hur det gjordes motboksbål från Ystad till Haparanda.

1984-by-opallynn-d4lnuohSett från hur mycket sprit som vi emellertid i dag får ta in i landet som privatperson genom vårt EU-medlemskap (som England valt att lämna i en folkomröstning som egentligen handlade om landets migrationspolitik), kanske vi ändå skulle införa något liknade system, eller nja, vi har nog tillräckligt mycket övervakning som får en att tänka på George Orwell berömda bok 1984. Uppenbart har vi inom vårt svenska samhälle (kultur) både anlag för alkoholism och våldsbejakande inslag. Det är därmed inte konstigt att polisen runt om i landet haft fullt upp med fylleri, skadegörelse, olaga hot och misshandel under midsommar. Nej, tyvärr är det så vanligt att många av våra större mediekoncerner (som Bonnier och Stampen) kokar ner alla olika händelser till en enda lång sammanfattande artikel, till vilken de hämtat sitt material från TT (tidningarnas telegrambyrå). Från vad en då kan läsa i Sydsvenskans webbartikel Fylla och misshandel i midsommar (Sydsvenskan 2016-06-25) har Öland haft ett bild-121grövre brott och en grovmisshandel, där en person är förd till sjukhus medvetslös med allvarliga skador och två personer är gripna (Sydsvenskan 2016-06-25). Överlag verkar det dock ha varit en lugn natt jämfört mot hur det tedde sig i under förra året i Kramfors, då omkring 20-personer var inblandade i ett storskaligt slagsmål. Som en kan läsa om i SVT Västernorrlands webbartikel Ett större bråk med ett 20-tal inblandade (SVT Västernorrland 2015-06-20). Fast att svenska män är våldsbenägna, och att de ibland slår sina fruar, det är tillsynes inte ett fenomen med en patriarkal hegemoni för sverigedemokrater, för som en förslagsvis kan en läsa i Aftonbladets webbartikel SD-topp: Misshandlade kvinnor ska inte gnälla (Aftonbladet 2014-07-15) är det »ingen som tvingar kvinnor att stanna kvar i en sådan relation. Det är upp till henne« (Aftonbladet 2014-07-15). Men så enkelt är det naturligtvis inte när en har att göra med denna maktstruktur. Som en kan läsa i Faktaboken om mäns våld mot kvinnor (RSK – Riksföreningen Stoppa Mäns Våld Mot Kvinnor (2013) sker våldet utifrån en normaliseringsprocess, där mannen »successivt minskar kvinnans handlings- och livsutrymme, bland annat genom svartsjuka och olika former av kontrollerande ageranden« (RSK 2013:18)

Sett från ett historiskt perspektiv har också svenska män haft rätt att både bestämma och bruka våld över sin maka i olika avseenden utifrån våra lagar ända in på mitten 1980-talet. Som historiestudenten Jonas Nyström beskriver i sin uppsats Kriminaliseringen av våldtäkt inom äktenskapet – En granskning av 1962 års Rape.jpgbrottsbalk och dess bihang (Nyström 2009) började Sveriges straffrättskommitté först under 1953 överväga kriminalisering av inomäktenskapliga våldtäkter, och tydligen fanns det (hur absurt vi än tycker det känns i dag), en del rättsliga svårigheter, för »lagförslaget gick ut på remiss och togs upp igen 1958 som utgör förarbetet till det lagförslag som slutligen räknade in de fall då parterna var gifta med varandra i lagen. Vid 1962 års brottsbalk kan man se en lagstiftad ändring som gjorde att de inom äktenskapliga våldtäkterna inkluderades i lagen« (Nyström 2009:3-4). 

bild-123Tittar vi på vad lagstiftningen gör gällande kring kvinnomisshandel, blev det först jämställt mot andra former av misshandel under 1982, då misshandel på enskild plats  (prop. 1981/82:43) hamnade under allmänt åtal. Som Barbro Ottosson Hindberg beskriver i boken kvinnomisshandel (Hindberg 1984) var det en stark »markering från samhällets sida som innebär att misshandel i hemmen i lika hög grad som misshandel som sker på allmän plats utgör en brottslig handling. Detta kan tjäna som en avhållande faktor för misshandel åtminstone i vissa situationer. Det finns nämligen skäl att förmoda att en del män, som idag gör sig skyldiga till kvinnomisshandel, inte är klart medvetna om att deras handlingar utgör brott« (Barbro Ottosson Hindberg, 1984:12-14). Hur än Jimmi Åkesson, då anser att västvärldens håller på att islamiseras, som hans delvis argumenterar för i Aftonbladets debattartikel Muslimerna är vårt största utländska hot (Aftonbladet 2009-10-19), går jag inte på hans högtravande resonemang kring oikofoba [oikofobi = en avog inställning till det invanda, hembygden, sederna och traditionerna (metapedia.se)], att vi (Svenskar) övergett våra traditioner och tilltron till vår hembygd. Nu ska jag också ta och svänga i hop en klassisk svensk pyttipanna och komma undan solen, för medan många tycker att värme på över 25 grader som min väggtermometer visar på midsommardagen är riktigt trevligt, så håller jag inte alls med.