Hur verkliga är nyhetsartiklar kring individer med NPF?

(www.restandfly.com)Hej alla trevliga människor! Om ni inte betraktar er omgivning från så kallade sverigevänliga webbpublikationer som Avpixlat, så är dagspressen som Gunnar Nygren (Medieprofessor vid Södertörns Högskola), uppger i boken Nyhetsfabriken : journalistiska yrkesroller i en förändrad medievärld (Nygren 2008) vår främsta kunskapskälla över »vad vi tror oss veta om vår omvärld och om oss själva. Nyhetsmedier har [därmed] genom sitt sanningsanspråk och sin stora räckvidd ettGunnar Nygren gediget ansvar för vilken verklighet som presenteras« (Nygren 2008: 110). På SVT efterlevs detta genom deras statliga sändningstillstånd, som bland annat fastslår att de inte ska påverkas av såväl politiska, kommersiella som andra samhällsintressen. Som exempel skulle de aldrig kunna sända ett nyhetsinslag där Sverigedemokrater fritt får insinuera att skolpojkar »feminiseras« av ADHD-medicin eftersom det framstår som homofobiskt. Det går direkt emot principen om alla människors lika värde, som SVT utgår från i sin mångfaldspolicy:

Sveriges Television är till för alla. SVT:s mångfaldspolicy värnar principen om alla människors lika värde. SVT välkomnar och respekterar olikheter med hänsyn till ålder, kön, könsidentitet eller annat uttryck, etnicitet, religion eller andra övertygelser, sexuell orientering och funktionsnedsättning. (Sveriges Televisions public service-redovisning 2014:25)

Sett från SVT:s fint formulerade mångfaldspolicy kan de inte ge luft åt sverigedemokraters stolliga idéer utan att de konkretiseras. För mitt exempel – att det finns SD:are som anser att skolpojkar feminiseras utav ADHD-medicin är inget som jag bara hittat på. Som det framgår i Metros webbartikel SD:s inlägg: Pojkar SDOvikadhddrogas med adhd-medicin – för att bli mer lika flickor (Metro 2015-15-12), så drogas »unga pojkar med adhd medicin för att dämpa deras naturliga, fysiska, och frenetiska aktiviteter. [Och det] breder ut sig som en löpeld inom offentliga skolor, allt i syfte att göra pojkar mer lika flickor« (Metro 2015-15-12). Inte skulle heller någon av våra stora tidningsdrakar (som Dagens Nyheter eller Expressen), ge rum åt deras marxistiska konspirationsteorier, som återges i den antirasistiska bloggen Inte rasist men…

Kulturmarxismen använder statsmakten på ett subtilt sätt för att beivra det dom anser vara brott. Ena dagen kan det vara att en kristen bagare som tvingas baka en tårta (trots att han inte vill), till ett homosexuellt bröllop eller förbjuda honom att beteckna sina bakverk som negerbollar. En annan dag kan det vara en skola som tvingas tillåta pojkar med flickkläder att använda flickornas toalett. Andra dagar kan det vara att tvinga en arbetsgivare sänka anställningskraven för att påtvinga arbetsgivaren anställda med »offerstatus« trots att dom är underkvalificerade (Inte rasist men… 2015-12-05)

Förhoppningsvis behöver jag inte förklara hur SD-männen i citatet ovan är både homofobiska, transfobiska och funkofobiska. Nog lyser väl deras fientliga sinnelag mot såväl homosexuella som transpersoner igenom i deras stolliga åsikter? Inte kan en väl undgå att se att de inte accepterar andra könsvariationer än heterosexuella? Men det vågar de väl inte skriva direkt i en debattartikel? Nej i stället pladdrar de på om kulturmarxism, för tänk, de kan ju bli felciterade. Visst, gammelmedierna har ju för vana att misstolka Sverigedemokrater.  Okej, nu är en kanske lite väl illasinnad mot SD, och en smula godtrogen mot journalister. Jag menar, någon sanning måste det väl ändå finnas, när allt från Sverigedemokratiska kommunpolitiker (som Michael Hess) till partiets främsta riksdagsledamöter (som 0452755722723_MaxBjörn Söder), tycker att Sveriges presskår dagligen misstolkar deras åsikter, eller? Nja, från att jag är uppväxt med en journalist till mor tror jag inte för en sekund att alla journalister skildrar SD:are från onda avsikter. Utifrån journalisternas publicitetsregler har de devis åtagit sig att noga överväga »publicitet som kan kränka privatlivets helgd [och] Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning« (Etiska regler för Press, Radio och TV). En ska också  »kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger. Det gäller även om de tidigare har publicerats« (Etiska regler för Press, Radio och TV).  Men när allt fler tidningar drar in på korrekturläsare, som ser till att artiklar varken innehåller direkta faktafel eller obskyra syftningsfel, så faller alltmer arbeta på den enskilda skribenten.

Om ni då ser massor av stavfel eller andra grammatiska felsteg, så har reportern uppenbart haft för mycket att göra. Tyvärr kan det också få mer förödande konsekvenser.
När Feja Lindberg, som är en icke-binär transperson, intervjuas i Metroartikeln Freja, 18, är ickebinär: ”Strukturerna dödar transpersoner (Metro 2016-04-20), lyckas reportern nämligen felköna Freja i pappersversionen trots att hen just framhåller hur viktigt det är för hens »psykiska välmående att bli benämnd med rätt pronomen, för annars är det som de inte ser mig för den jag är, som att jag inte har rätt att existera« (Metro 2016-04-20). Ja, tyvärr är det inget som journalister normalt belyser, trots att det finns mycket avsky mot transpersoner. Som tur är tystnar inte Freja i första taget, snarare blir hen än mer övertygad om att den kamp som hen dagligen för på sociala medier (som instagram) är väldigt viktig, för som hen själv beskriver:

jag får också hat för att jag ger uppmärksamhet till sådant som inte brukar få det.  Det ser jag som ett väldigt konkret bevis på att det jag gör behövs och att jag ska fortsätta. Representation är livsviktigt.  Representation är livsviktigt. Att se sig representerad i kulturen är bevis att en existerar. Och det ska jag bidra till (Metro 2016-04-20).

Den som då tycker att feminismen »gått för långt«, eller att vi bor i världens jämställdaste land, den bör nog ta sig en funderare över sina åsikter. För när en som rapparen Marcus Pirttijärvi tycker att Freja förtjänar att få en »kula mellan ögonen«, för att hen bland annat inte tillåter homofobi på sitt instagramkonto,  då är något riktigt fel. Själv är jag inte heller helt förskonad från fördomsfulla åsikter kring min identitet. När jag i vissa lägen talar om för personer i min omgivningen att jag har en högpresterande Aspberger/ADHD-diagnos betraktas jag plötsligt inte som en enskild individ. Istället bedöms jag utifrån personens förutfattade föreställningar. Som exempel har jag fått höra att; Nej, med du kan inte ha asperger, du är ju inte lika verbalt klumpig som min kusin, eller; men du är ju inte i närheten som Simon i filmen I rymden finns det inga känslor, och »shit sherlock«, vad konstigt. Det kanske är för att jag inte är din kusin eller Simon. Jag är Andreas, en högutbildad och social individ som samtidigt har en del knepiga egenheter, som  vilken annan vanlig individ som helst, och vem är egentligen normal?

www.joannahalvardsson.seNär du möter någon med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning tänk då som bloggaren Joanna Halvardsson gör i sin debattartikel Låt mig och Saga Norén vara konstiga (Aftonbladet 2015-11-12) att »vi med asperger är alla unika, men framför allt är vi människor med mycket att tillföra till vårt samhälle« (Aftonbladet 2015-11-12). Tro därför inte att du vet hur någon (som jag) är bara för att till exempel din kusin har en aspergerdiagnos. Låt mig i stället berätta vad jag har för sociala begränsningar, sen kan vi utbyta erfarenheter. Jag har nämligen aldrig förstått varför det skulle vara något som en vill »skyffla under mattan«. Om ni har en öppenhjärtig fråga kring hur känslig jag förslagsvis är för höga ljud har jag inga problem att ge ett ärligt svar. Däremot är det inte lika lätt att rycka på axlarna åt TV-program eller nyhetslag där en enligt min synvinkel fått »min« Asperger/ADHD »om bakfoten«.

Bild (68)Som exempel kickade jag igång »alla cylindrar« när jag råkade zappa förbi TV4:s Svenska fall för FBI, och hörde hur Henrik Belfrage, (forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall), gav vetenskaplig substans till åsikten att autistiska personer kan blir fixerade vid att döda. För det späder på stereotypen av autister som socialt avvikande och ytterst ragnevi.sekänslokalla individer. Ja, som Henrik Ragnevi (talesperson för Attention i Göteborg), uppger i Dagens Nyheters webbartikel TV4 anmäls för påståenden om autism och våldsbrott (Dagens Nyheter 2015-06-03) »får man nästan uppfattningen av programmet att en person med psykosproblematik och Aspergers skulle göra denne till potentiell mördare« (Dagens Nyheter 2015-06-03). Själv är jag mer intresserad av vad reportrarna tänker kring den uppkomna situationen. Har de förståelse för att de förstärker myter kring asperger i deras program? Hur är det rent generellt? Kommer individer med olika NPF-diagnoser till tals i dagspressen? Betraktas de enbart utifrån sin diagnos? Vad tänker ni som läser denna blogg? Hade du frågat mig när jag skrev min etnologiska C-uppsats Stigmatiserande kraftkälla (Sellfors 2008) hade jag svarat att en del journalister tenderar att ofrivilligt objektifiera och stereotypifiera individer med ADHD som en sammanhållen samhällsgrupp, utan att de själv får komma till tals. När skribenten av Dagens Nyheters webbartikel Adhd-diagnos blir hinder för körkort (Dagens Nyheter 2008-03-10) framhåller »att Vägverket misstänker att en del olyckor, framförallt i gruppen unga män, beror på att föraren har adhd. [Och] diagnosen innebär ofta bristande impulskontroll och att man blir lättprovocerad« (Dagens Nyheter 2008-03-10) intervjuar han inte någon som har ADHD. Oavsett om de då upplever att de är skickligare eller odugligare än »vanliga« bilförare på grund av sin diagnos representeras de enbart för oss (som läser artikel), utifrån negativa föreställningar. Själv kan jag inte säga så mycket kring hur jag skulle vara bakom ratten för jag är överhuvudtaget inte intresserad av att köra bil. Nej, jag får helt enkelt förlita mig på SL:s kollektivtrafik. Eftersom jag då om 1 timme ska vara på en gudstjänst i Sollentuna är det på sin plats att jag gör mig i ordning.

Annonser

Mat och Medicinering

God kväll alla möjliga följare av denna blogg!

Simon (Bill Skarsgård)

Till det här inlägget (om mat och medicinering) är ämnena såväl noga utvalda som slumpmässiga. Till en början hade tänkt spinna vidare på mitt föregående blogginlägg, där jag beskrev hur verklighetstrogen kriminalpolisen Saga Noren är i Bron, där hon har »en släng av asperger«, som det framställs i seriens pressrelease. Min idé var att »grotta ner mig« i Anders Öhmans kritikerrosade debutkomedi I rymden finns inga känslor (Öhman 2010), som kretsar kring 18-årige Simon, som har Aspergers Syndrom. Utifrån hur han flyr in i sin hemmagjorda rymdkapsel, när omgivningen rubbar hans strikta vardagsrutiner, var min målsättning att visa hur diagnosen tar sig uttryck i sin mest extremaste form.

martenspizzeria.comFör hur konstigt det än kan tyckas att Simon föredrar att se världen genom geometriska cirklar som i hans värld står för kontinuitet, precis som formen på den mat han äter – pizza, pannkakor, ägg och potatisbullar – kan det tyckas att just många med asperger, som det skildras på webbsidan Habilitering & Hälsa, är mycket noga med vad de äter. De kan »välja att bara äta vissa saker, [och] det är [väl] inte hela världen om man bara gillar ett fåtal maträtter. Vissa barn vill till exempel bara äta vit mat, som gröt, mjölk, spagetti och ris och ingenting därtill. Andra kanske tolererar allt utom gröna maträtter. Åter andra vill inte äta mat med många ingredienser hoprörda, de vill kunna se ingredienserna en och en bredvid varandra på tallriken, och kanske äta potatisen först, sedan korven och sist grönsakerna«. Börjar ni rannsaka er själva har ni säkert massor av egenheter. I högstadiet hade jag till exempel en klasskamrat som hade grillkrydda på näsan varje maträtt. Själv är jag »blåoman«, listgalen och »knarkar« NCIS. I likhet med flera av atleterna i den genialiska sportdokumentären fb1024_ihuvudetpagunde»I huvudet på Gunde Svan« är jag också villig att utmana mig själv, och hitta egna lösningar på olika problem. Att både paralympier simmaren Anders Olsson och kanotisten Susanne Gunnarsson missbrukat starka värktabletter som Noblegan och Voltaren hade jag emellertid ingen aning om. Som behandlingspedagog var det väldigt hjärtskärande att höra hur de avgiftat sig på eget bevåg eller utifrån någon i deras bekantskapskrets. I Gunnarsson fall var det en väninna som var sjuksköterska som upptäckte beroendet, som hon berättar om för Gunde Svan och i Aftonbladets artikel »Gick drogad i ett år« (2015-10-13).

– Hon slängde tabletterna. Sen låste hon in mig helt enkelt. Jag var hemma hos henne i en vecka och var desperat. När jag kom hem letade jag efter tabletter igen, men hittade inga. Jag hade min två fantastiska barn och kom upp för att ta dom till skolan. Annars vete tusan om jag hade klarat mig. (Aftonbladet 2015-10-13)

Från att programwww.timeout.comet främst fungerat som bakgrundsunderhållning, när jag sammanställde en excelista, över saker som jag vill besöka i London i sommar, så fick de mig att fundera kring min egen Asperger-medicin. Även om flera av mina läkare på Mottagningen för adhd i Alvik anser att min concerta går ur kroppen, efter att tabletten slutar verka har jag ändå en hel del abstinens innan jag tar tabletten på mornarna. I Fass (En sammanställning av läkemedelsfakta från läkemedelsindustrin till läkare och apotekspersonal) står det även att Concerta är ett beroendeframkallande medel som man ska Iaktta största försiktighet (med) vid förskrivning, och i Läkemedelsverkets författningssamling från 2002 gör en också följande bedömning:

av hänsyn till de risker för missbruk som föreligger med en ökad tillgänglighet av centralstimulerande medel i samhället begränsas förskrivningsrätten till specialister i barn och ungdomspsykiatri samt barn- och ungdomsneurologi med habilitering genom Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande av narkotikaklassade läkemedel för behandling av ADHD hos barn och ungdomar (LVFS 2002:7).

Concerta
Concerta (56mg)

Men om det finns sådana risker, som i citatet här ovan, bör då detta preparat verkligen förskrivas till minderåriga barn? Framför allt är det en ytterst relevant frågeställning när allt fler vetenskapliga studier tycks visa att olika typer av denna sorts medicin snarare förvärrar barnens skolgång. I mars 2016 citeras till exempel en storskalig studie från respekterade Nordiska Cochraneinstitutet Mynewsdesk i artikeln Ny avgörande studie: inga bevis för att ADHD-droger fungerar (2016-03-11): »inte finns några klara bevis för att ADHD-drogerna har någon livsförbättrande effekt. Och det är slutsatsen i en mycket stor dansk analys av 185 studier av 12 000 barn i Amerika, Kanada och Europa« (2016-03-11). När avsändaren av artikeln i fråga emellertid talar om dessa läkemedel som amfetaminliknande droger drar jag snabbt öronen åt mig. När det sedan visar sig att artikel är signerad av Kommittén för Mänskliga Rättigheter (som grundades 1969 i USA av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz) har jag väldigt svårt att tro på artikelförfattarnas slutsatser. Att elevers studieresultat skulle försämras för att de medicinerar med något av de tiotal NPF-preparat som finns på marknaden, (och som godkänts av Läkemedelsverket) ställer jag mig också ytterst tveksam till utefter min egen högpresterande asperger-/Adhd-diagnos. Utan min concerta (jag tar en tablett på 36 mg om dagen) skulle jag nämligen haft det betydligt svårare på gymnasiet.

 

Hässelby Gymnasium (hasselby.engelska.se)Trots en utbredd förståelse av min diagnos bland lärarna på Hässelby Gymnasium (som tyvärr lades ner på grund att det var för få elever som sökte till skolan, och att snittpriset per elev därför blev för högt) fanns det ändå situationer där diagnosen satte kroken för mig. Till exempel hade jag alltid svårt innan jag började med concerta  att äta i skolmatsalar, på grund av den höga ljudvolymen,, när över 100 barn samtidigt ska äta lunch. Den har också dämpat mina hungerkänslor. Tidigare var jag ganska hämningslös. Stod det en chipsskål på ett bord var jag närmast tvungen att äta tills den var tom. Fast i för sig så är det här är ju bara mina egna subjektiva erfarenheter. I nästa inlägg tänker jag därför ta en titt på rådande forskningsläge.