Låt mig och Saga Norén vara konstiga

b8d08f2f4878f2471607c02cc1d3b7b7-bron3

Okej, alla läsare av denna blogg, då inleder vi ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar. Samtidigt tar den senaste årens stora Saga slut. Well, hur många förstår vad jag syftar på? Jag talar naturligtvis om Bron/Broen – den svensk-danska succékriminalserien omkring Saga Norén (Sofia Helin) på våldsroteln i Malmö, som harb8d08f2f4878f2471607c02cc1d3b7b7-bron4 »en släng av asperger« enligt seriens pressrelease vilket både hyllats, kritiserats och konkretiserats av oss (som mig), som dagligen (måste) hantera diagnosens olika egenskaper. I debattartikeln Låt mig och Saga Norén vara konstiga (Aftonbladet 2015-01-11), framhåller till exempel journalisten Joanna Halvardsson (som föreläser utifrån sin asperger) att:

Alla är inte som Saga, även hon är unik [och] det borde vara en självklarhet och något som alla förstår, men tyvärr är det en fördom jag ofta stöter på. Men du kan ju inte ha asperger, du är ju inte så fyrkantig som Saga. Nej, för jag är inte Saga, jag är Joanna (Expressen 2015-10-01).

8f8a5cf3b61d955f6a28841dfa8fe7c5-bron-2018-svtSom jag beskrev i blogginlägget Poliskommisarie Saga Noren – hur verklig är hon? får jag också jag ibland höra att jag inte kan ha asperger eftersom att jag ofta har »många bollar i luften«, och att jag uppvisa prov på flexibilitet. Visst, nio gånger av tio är diagnosen heller inget problem eftersom att jag just i de flesta fall är anpassningsbar, insiktsfull och tolkar min omgivning från inlärda tankekartor. Men när någon i min sociala omgivning inte agerar utifrån deras normala mönster, då kan det ibland uppstå pinsamma missförstånd.

aspergers-hare_1360Sett från min egna högpresterande Asberger/ADHD-diagnos är Sagas sätt att agera i många situationer verkligen asperger-diagnosen i sitt »yttersta nötskal«. Alltså, hon spelar en uppspeedad karikatyr av hur en aspergerperson agerar när ens sociala tillkortakommanden ger sig till känna i dess yttersta tillstånd. Är Saga då en bra spegelbild av hur det är att leva med asperger? Eller förstärker hon enbart myter som att en aspergerperson förslagsvis oftast är empatilös? Tja, det måste det få råda olika åsikter om, för vad är det för situationer som en inte kan hantera om en saknar empati? Är det att en alltid sanningsärligt säger vad en tycker och »har på hjärtat« utan att inse att det träffar väldigt illa? Eller är det att en »går över lik« för att få sin vilja igenom utan att bry sig om andras känslor? Ja, det bör diskuteras för diagnosen sätts ju delvis utifrån hur en hanterar sin omgivning med dess normer och outtalade sociala regelsystem.

kaffemaskin Från det perspektivet har nog alla en »släng asperger« inom sin identitet. Jag menar, nog har alla varit i situationer där en inte vet vad som är socialt accepterat. Och sett från hur olika vi värdesätter saker behöver det inte vara något stort för att en ska göra bort sig. Att råka ta någons kaffekopp på jobbet kan var dödsallvarligt. Visst, jag förstår att kollegor inte vill att favoritkoppen ska gå sönder, men om en blir så irriterad att en skäller ut sin kollega »efter noter«, då kanske en inte ska ta med just den koppen till jobbet. Inte heller tycks det anses »normalt« att sätta sig i fikarummet och – som Saga gör i första säsongen – häva ur sig att en har PMS utan vidare sammanhang. Nej, här betraktas Saga närmast automatisk utifrån sin diagnos, som ingen riktig svensk polis har, då det inte är förenligt med polisens föreskrifter, för som det anges på deras hemsida:

Poliser får inte ha medicinska hälsotillstånd eller sjukdomar som kan utlösas eller förvärras av arbetet, till exempel på grund av att man behöver ta mediciner regelbundet. Poliser får inte heller ha någon sjukdom eller något medicinskt tillstånd som kan utgöra en fara för personen själv, för kollegor eller allmänheten. (utdrag från förklaring av antagningskraven på polisen hemsida).

Sett från föreskrifterna här ovan kan Saga alltså rent verklighetsmässigt aldrig vara en förebild som polis för aspergerpersoner. Men tv är ju tv, så om vi då bortser från dessa i många fall (i alla fall enligt mig) diskriminerade rekryteringsföreskrifter så stämmer Sagas sociala färdigheter ganska väl med diagnosens grundkriterier. Som en kan läsa i Riksförbundet Attentions faktablad om Aspergers syndrom och arbetslivet är Saga likt många med asperger både plikttrogen och ambitiös så länge hon har arbetsuppgifter som hon trivs med och får jobba tämligen självständigt. Själv jobbar jag också bäst när det finns tydliga riktlinjer kring vad ens arbetsgivare förväntar att en ska klara av. Så från denna synvinkel är jag och Saga på i stort sett samma våglängd. Däremot är honman-alone-16925760 20160427_063959betydligt mer inbunden och ensam i sitt privatliv. Ja, trots att jag gärna sitter hemma och lyssnar på musik med en god kopp kaffe, tycker jag lika mycket om att träffa folk och diskutera politik. Just nu sitter jag exempelvis i valberedningen till Stockholms kommunfullmäktige för FI (Feministisk initiativ) och jag går också minst två gånger i månaden på gudstjänst, eller deltar i andra aktivitet inom Svenska kyrkan i Sollentuna. Visst, jag kan förstå att det inte blir lika intressant om Saga är en normalt fungerande 2-barnsmor, men då hade hennes må hända andra »annorlunda« beteendemönster fått lika stor genomslagskraft.

Hans RosenfeltManusförfattaren Hans Rosenfelt intervjuas efter andra säsongen i artikeln Efter kritiken: Saga Norén förändras till säsong tre av Bron (SVT 2013-11-26). Han medger där att Sagas karaktär blivit för stereotypisk, för som han beskriver »vi har varit lite för förtjusta i Saga. Det finns fyra–fem scener i säsong två där det är tydligt att hon är med bara för att hennes sociala handikapp ska vara en comic relief« (SVT 2013-11-26). Det håller jag med om. Samtidigt är det lätt att det sker när en 1)gör en tv-serie som ju är till för att underhåll jämfört med en dokumentär och 2)när en av dramaturgiska skäl inte Vänsterpartiet i Oskarshamnvill avslöja eller definiera att Saga har asperger, eftersom det ger oss något att diskutera på jobbet under kafferasten. Sett ur min synvinkel är det huruvida en anser att Saga är en bra representant för aspergerpersoner eller inte bra att serien tar upp diskussioner om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, då det ger möjligheter till att avdramatisera aspergerdiagnosen.

 

 

 

Annonser

Att vara på sociala medier med asperger och göra humor kring barn med autism

karl-nordlundI slutet av oktober 2016 gick ståuppkomikern Henrik Schyffert ut med att han höll på att skriva en ny enmansföreställning. Ja i Dagens Nyheters webbreportage Om folk inte skrattar har de rätt och jag fel (Dagens Nyheter webbreportage 2016-10-26), kunde en läsa att han under 2017 skulle dra ut på väggarna under parollen Var inte rädda! Där han vill ta publiken till avgrundens rand, för att sedan ta upp dem i hans trygga famn. För när han insåg att en nog bara har en »90’s« (Schyfferts lotte-fernvallhyllade show från 2007) i sig. Som Jan Guillou nog bara hade en Ondskan (Dagens Nyheter webbreportage 2016-10-26) slutade han leta efter showens tema. Det fanns nämligen precis framför näsan på honom. Det var allt hat och rädsla som han möts av från folk under sitt engagemang för flyktingar. Inför dagens nyheters reporter beskriver han till exempel att han mordhotats på sociala medier och att någon har varit uppe i hans trappuppgång och klottrade »vi vet var dina barn bor«, vilket en nog själv skulle bli väldigt skärrad av. Själv har jag också attackerats i sociala medier utifrån min högpresterande asperger diagnos.

www-stockholmpride-orgI diskussioner om såväl ålderstester av ensamkommande flyktingbarn, som föreställningar kring HBTQ och feminism har både »vanliga Svenssons«, som hatiska nättroll antytt att jag tolkar deras argument alldeles för bokstavligt. Å visst, det är en av de vanligaste kriterierna för Asperger. Som det beskrivs på vårdguidens webbplats har en ofta »svårt att förstå vad andra menar och hur de känner, om de inte säger det rent ut (http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Aspergers-syndrom/). Men bara för det har en inte rent automatiskt svårt att förstå ironiska twitts än normalstörda individer. Min diagnos användas då som en täckmantel av personer, som tycker att en är dum i huvudet, som en som kallar sig för Wikström ansåg i en diskussion om Stockholm Pride och homosexualitet. För som han skrev »Vilken jävla debatt? Att feministkillar ofta är low-testo är inte ett ämne för debatt ens din dumme fan!« Sådana kommentar kan en ju då i för sig skratta åt. Likväl som att en kan raljera över personer som kallar en för »en räddande vit riddare«, när en försvarar personer som  utsätts för grovacarolina-moberg-farraj1 personangrepp. Som den muslimska frilansjournalisten Carolina Farraj. Men hur långt är dmattias-edwallet okej att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Under Allsång på skansen 2008 gjorde till exempel ståuppkomikern Mara Möller en underfundigt imitation delvis Regina Lund, och Carola. Själv skrattade jag också gott åt hennes omgörning av texten till Ewa Dalgrens Ängeln i rummet, för det låter ju lite som att det bor en trötthet i hennes röst, ett vemod i hennes sinne, och hon är både djup och svår.

När ståupprobert-eldrimkomikern Måns Möller däremot använde sin autistiska son som en del i showen Jävla pajas – det här skojar du inte bort var en del inte lika hänförda. Bloggaren Immanuel trollhare ansåg bland annat i blogginlägget Jävla pajas – sluta håna autister, Måns Möller! att det var en freakshow, »av neurotyper (personer utan neuropsykiatriska funktionsvarianter) på bekostnad av autister, för  det är lätt för neurotyperHelen Rydberg.jpg att skämta om stereotypa bilder av autism; man drabbas inte själv av utfrysningen och diskrimineringen« (trollhare 2014-11-01). Själv är jag emellertid inte lika fientlig inställd. I paritet med den transsexuella skådespelare Alexia Lundberg ser jag snarare i Möller en person som är starkt kritisk mot Sveriges psykiatri, för som hon uppger i blogginlägget Goda människors skojiga transfobi (politism 2014-10-30) så anser Måns att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar måste få kosta lite »och det märks att han har en verklig erfarenhet i ryggen. Han kritiserar också den privata skolmarknaden där barn med autism inte direkt är glödheta« (politism 2014-10-30).

Utifrån mitt yrkesroll som behandlingspedagog ter sig Möller även för mig i detta ovanstående sammanhang mer som en sörjande förälder, än som en framgångsrik komiker. Framförallt är det tydligt när han intervjuas i reportaget Måns Möller omdepositphotos_5814346-Sad-dad-man-in-sweater.jpg livet med sin autistiske son (Expressen 2013-03-13) då han erkänner att han »inte jobbat med mig själv på ­något sätt, det är nog det jag gör i den här föreställningen« (Expressen 2013-03-13). Direkt efter att hans son diagnostiserats var allt nämligen bara mörker, vilket jag nog det även till viss del var för mig efter att jag fick min högpresterande Asperger/Adhd-diagnos. Det var liksom för mycket att ta in. Visst, att jag i vissa situationer inte betedde mig som normalstörda tonåringar, det var jag ju medveten om. Medan flera av er som läser denna blogg nog haft en och annan redig ungdomsfylla, så har jag till exempel aldrig blivit så berusad, att jag inte minns, eller bittert ångrar något som hände under gårdagskvällen. Däremot har en fått ett och annat utbrott över att ens klasskamrater till min förvåning inte velat veta vad klockan är av mig. Eller att en svarat alldeles för ärligt på en fråga, som Jill Söderlund  berör i sin dikt, i det här nerslående videoklippet.

Som Söderlund då berör i sin dikt, så anser atusimen (som min asperger syndrom) att vi inte behöver förstå, varför människor ställer frågor som de redan vet svaren på. Den undanhåller oss (autister) känslan av hunger, som såväl förmågan att tala utan känslan att förstå hur det påverkar andras känslor. Detta har då förstås ställt till problem för mig under min uppväxt. Men så här tät på jul (vilket det var när jag påbörjade detta inlägg) ska en inte »gråta över spilld mjölk«.  Ha då en bra dag tills vi ses igen.

 

 

 

 

En vanlig dag i mitt liv med Asperger

20160628_180106God kväll! Vilka typer av morgonmänniska är ni som läser denna blogg, och vilken inverkan tror ni era morgonrutiner har på hur ni mår under resten av dagen? En brukar ju säga att framgångsrika personer är riktiga »morgonlärkor«, de är i alla fall ofta »uppe med tuppen« och har ett fullspäckat schema. När redaktionen för(www.ebeach.se) Söndagsintervjun i P1 fick intervjutider av skådespelaren och komikern Robert Gustavsson kunde han förslagsvis enbart två dagar i februari 2016. Sedan var han uppbokad under resten av året. Själv har jag också ofta »många bollar i luften«, och är uppe innan solen stiger upp på himmelen. Ja, det kommer ni att märka – från hur jag här nedan beskriver hur det lät hemma hos mig i fredags morse precis klockan 05:59 – och för den delen i torsdags, eller för att vara exakt, det har den gjort varje morgon sedan i somras, eftersom att jag har haft Morgon i P4 Stockholm som alarm på min klockradio. Därmed är jag uppenbart en riktig morgonlärka.

…..Det här är P4 Stockholm. Kvinna; Det är det, den här fredagen med Dejan (Cokorilo) och Josefine (Sundström). Dejan; och jag ser här att, ehh,  det ser ut att bli soligt väder, omkring 20 grader och måttlig västlig vind. Josefine; å Sofie Tolerus, vad har du att bjuda på. Sofie; Ja i Stockholms nytt i dag berättar vi om kvinnan som fick en förvaltare mot sin vilja (Morgon i P4 Radio Stockholm 2016-09-02).

(fyrtiotaggare.com)

Men du som gillar statistik i alla dess olika former, varför använder du en hederlig väckarklocka? Varför har du inte en sömnapp i din mobiltelefon, som utefter hur du ställer in den kan förbättra din sömnkvalité. Det tänker kanske ni som känner mig väldigt väl?  Visst, det finns massor av appar, som enligt dess anonyma utvecklare både övervakar och analyserar din sömnrytm. Ett bra alternativ (för dem som vill testa) är förslagsvis appen Sleep Cycle alarm clock. Själv tycker jag dock att det är trevligare med en vanlig väckarklocka. Enligt ledande sömnforskare är många sömnappar också helt väderlösa. Som Torbjörn Åkerstedt (professor vid Stressforskningsinstitutet) framhåller i Dagens Nyheters webbartikel Så blir du pigg på hösten är det ofta någon »uppfinnarjocke« som gjort dem. De är därför ofta »ganska roliga och kan fungera i vissa situationer, men de är inget att lita på« (Dagens Nyheter 2014-11-24).mdiynnwwmdawmtq5nzkwoxw5ng.. När en lever ensam är det även mysigt att vakna till ett sorl av röster, även om jag har sällskap i min mjuka säng från två stycken snälla nallebjörnar. Ofta ligger jag därför kvar en stund och hör mig för, kring vad som enligt programmets reportrar är dagens viktigaste kultur- eller politiska händelser, innan jag går upp och… Jaaa, vad jag sedan har för mig, det utgör första delen av detta fler delade blogginlägg. Om ni läser vidare kommer ni nämligen en inblick i hur en vanlig dag kan se ut för mig som infödd Stockholmare, med en högpresterande Asperger/ADHD-diagnos.     

Ni kommer att; 1)(annasofialindh.wordpress.com).jpg Bevittna hur jag rör mig på morgonen i min stilrena lägenhet 2) Följa med mig till TeamOlmed vid SödersjukhusetSödermalm för att prova ut och beställa ett av de två par skor med specialutformade inlägg som jag årligen får köpa för 1 000 kronor på recept, på grund av a(afroditea.blogspot.com)tt jag är en aning klumpfotad 3) Vara med när jag går och lägger mig under mitt 8 kilo tunga kedjetäcke som – tro det eller inte – inte alls är tungt eller klumpigt. Nej, snarare är det väldigt skönt att sova under. Det beror framför allt på täckets speciella utformning, vilken (som det beskrivs i webbartikel Täcke med förbluffande egenskaper Lerums Tidning 2015- 02-05) är konstruerad utifrån »hur man bäst tröstar ett litet barn, genom att krama om och hålla barnet nära kroppen« (Lerums Tidning 2015-02-05). Rent konkret har täcket en 2 i 1-funktion (en kedjesida och en vadderad), där jag (för den som undrar) sover med den vadderade sidan mot kroppen. Därmed får jag en djup och skön sömn. Faktiskt är det en svensk uppfinning av Staffan Ramer och det finns mycket forskning kring hur det fungerar. För den som vill fördjupa sig är Läkartidningens artikel Psykospatient bör få boll- eller kedjetäcke (Läkartidningen 2011-09-20) en bra ingång. En annan intressant studie är hälsovetenskapsstudenterna Beatrice Andersson och Moa Vadmans uppsats Användning av tyngdtäcke och dess inverkan på sömn (Andersson & Vadman 2012). Men låt oss återgå till mina morgonrutiner, och vad jag väl gör när jag hasat mig ur sängen och in i(www.frolundadata.se) mitt badrum, där jag har som målsättning att alltid starta dagen med en 5 minuter varm dusch. Men ibland – när jag glömmer att klicka i gång min timstock – duschar jag antingen bara någon minut, eller i typ en kvart. Jag använder också timstocken som ett alarm för hur länge jag kan äta frukost. På så vis behöver jag inte känna någon stress, vilken nog många som inte har en diagnos även kan behöva, för att stressäta, eller helt hoppa över frukosten är inte bra för kroppen.

I Svenska 20160427_063959Dagbladets webbartikel Skippad frukost ökar risken för hjärtsjukdom (Svenska Dagbladet 2013-07-23) framgår det exempelvis att individer som regelbundet hoppar över frukosten ökar risken »för kranskärlssjukdomar med hela 27 procent« och de har också »oftare har högt blodtryck, diabetes och höga kolesterolvärden« (Svenska Dagbladet 2013-07-23). Jag försöker därför alltid få i mig en näringsrik frukost. Ofta består den av en tallrik Bollnäsfil med müsli, en ostmacka med sallad, ett glas apelsinjuice 0000509_dreamtime-instant-tea-450goch en kopp kaffe. Efter att jag kom hem från London med min familj har jag även druckit en och annan kopp Instant Tea från Whittard of Chelsea. Därmed har jag undvikit att svära åt min kaffebryggare, eller mer precis åt Melittas kaffefilter. För tillfället är vi inte några trevliga vänner. Då har jag och min remember tavla ett betydligt mer familjärt förhållande.

20160628_180256Den hjälper mig att både få med min plånbok, telefon, nycklar och min ryggsäck utanför husdörren. Den får mig (i de flesta situationer) även att släcka alla lampor i lägenheten, och se till att duschslangen inte står och droppar, för innan jag slår igen ytterdörren ser jag till att tavlans symboler lyser grönt. Vilket då betyder att jag har med mig alla värdesaker som jag behöver för dagen, och att lägenheten är iordningställd och nersläckt inför att jag kommer hem ifrån mitt jobb som till elevassistent. Med den trygga vetskapen kan jag lugnt ta hissen från mitt krypin bland trädtopparna vid JohannelundstoAdvokater (xn--advokat-malm-gjb.se)ppen och hoppa på buss 541, som går nästan precis utanför dörren till Vällingby, varifrån jag tar tuben in till stan, och har jag tur går det inte på någon prydlig kostymklädd advokat under färden, som pratar alldeles för högt i sin mobiltelefon kring någon klients pågående rättegång. Förhoppningsvis klarar jag mig också undan någon av de olika dragspelande gatumusikanter som har för vana att försöka tigga ihop en slant utifrån sitt musicerande. Hur mycket empati jag än har för människor som tigger kan jag tyvärr inte uthärda dragspelsmusik. Det är lika jobbigt som när en är ute och shoppar och butiken spelar Håkan Hellström. Nu tycker nog också ni att ni läst en ganska lång text. Besöket på Olmed, där jag har recept på skor får vi ta i nästa inlägg (fniss).


 

 

 

 

 

 

 

Hur verkliga är nyhetsartiklar kring individer med NPF?

(www.restandfly.com)Hej alla trevliga människor! Om ni inte betraktar er omgivning från så kallade sverigevänliga webbpublikationer som Avpixlat, så är dagspressen som Gunnar Nygren (Medieprofessor vid Södertörns Högskola), uppger i boken Nyhetsfabriken : journalistiska yrkesroller i en förändrad medievärld (Nygren 2008) vår främsta kunskapskälla över »vad vi tror oss veta om vår omvärld och om oss själva. Nyhetsmedier har [därmed] genom sitt sanningsanspråk och sin stora räckvidd ettGunnar Nygren gediget ansvar för vilken verklighet som presenteras« (Nygren 2008: 110). På SVT efterlevs detta genom deras statliga sändningstillstånd, som bland annat fastslår att de inte ska påverkas av såväl politiska, kommersiella som andra samhällsintressen. Som exempel skulle de aldrig kunna sända ett nyhetsinslag där Sverigedemokrater fritt får insinuera att skolpojkar »feminiseras« av ADHD-medicin eftersom det framstår som homofobiskt. Det går direkt emot principen om alla människors lika värde, som SVT utgår från i sin mångfaldspolicy:

Sveriges Television är till för alla. SVT:s mångfaldspolicy värnar principen om alla människors lika värde. SVT välkomnar och respekterar olikheter med hänsyn till ålder, kön, könsidentitet eller annat uttryck, etnicitet, religion eller andra övertygelser, sexuell orientering och funktionsnedsättning. (Sveriges Televisions public service-redovisning 2014:25)

Sett från SVT:s fint formulerade mångfaldspolicy kan de inte ge luft åt sverigedemokraters stolliga idéer utan att de konkretiseras. För mitt exempel – att det finns SD:are som anser att skolpojkar feminiseras utav ADHD-medicin är inget som jag bara hittat på. Som det framgår i Metros webbartikel SD:s inlägg: Pojkar SDOvikadhddrogas med adhd-medicin – för att bli mer lika flickor (Metro 2015-15-12), så drogas »unga pojkar med adhd medicin för att dämpa deras naturliga, fysiska, och frenetiska aktiviteter. [Och det] breder ut sig som en löpeld inom offentliga skolor, allt i syfte att göra pojkar mer lika flickor« (Metro 2015-15-12). Inte skulle heller någon av våra stora tidningsdrakar (som Dagens Nyheter eller Expressen), ge rum åt deras marxistiska konspirationsteorier, som återges i den antirasistiska bloggen Inte rasist men…

Kulturmarxismen använder statsmakten på ett subtilt sätt för att beivra det dom anser vara brott. Ena dagen kan det vara att en kristen bagare som tvingas baka en tårta (trots att han inte vill), till ett homosexuellt bröllop eller förbjuda honom att beteckna sina bakverk som negerbollar. En annan dag kan det vara en skola som tvingas tillåta pojkar med flickkläder att använda flickornas toalett. Andra dagar kan det vara att tvinga en arbetsgivare sänka anställningskraven för att påtvinga arbetsgivaren anställda med »offerstatus« trots att dom är underkvalificerade (Inte rasist men… 2015-12-05)

Förhoppningsvis behöver jag inte förklara hur SD-männen i citatet ovan är både homofobiska, transfobiska och funkofobiska. Nog lyser väl deras fientliga sinnelag mot såväl homosexuella som transpersoner igenom i deras stolliga åsikter? Inte kan en väl undgå att se att de inte accepterar andra könsvariationer än heterosexuella? Men det vågar de väl inte skriva direkt i en debattartikel? Nej i stället pladdrar de på om kulturmarxism, för tänk, de kan ju bli felciterade. Visst, gammelmedierna har ju för vana att misstolka Sverigedemokrater.  Okej, nu är en kanske lite väl illasinnad mot SD, och en smula godtrogen mot journalister. Jag menar, någon sanning måste det väl ändå finnas, när allt från Sverigedemokratiska kommunpolitiker (som Michael Hess) till partiets främsta riksdagsledamöter (som 0452755722723_MaxBjörn Söder), tycker att Sveriges presskår dagligen misstolkar deras åsikter, eller? Nja, från att jag är uppväxt med en journalist till mor tror jag inte för en sekund att alla journalister skildrar SD:are från onda avsikter. Utifrån journalisternas publicitetsregler har de devis åtagit sig att noga överväga »publicitet som kan kränka privatlivets helgd [och] Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning« (Etiska regler för Press, Radio och TV). En ska också  »kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger. Det gäller även om de tidigare har publicerats« (Etiska regler för Press, Radio och TV).  Men när allt fler tidningar drar in på korrekturläsare, som ser till att artiklar varken innehåller direkta faktafel eller obskyra syftningsfel, så faller alltmer arbeta på den enskilda skribenten.

Om ni då ser massor av stavfel eller andra grammatiska felsteg, så har reportern uppenbart haft för mycket att göra. Tyvärr kan det också få mer förödande konsekvenser.
När Feja Lindberg, som är en icke-binär transperson, intervjuas i Metroartikeln Freja, 18, är ickebinär: ”Strukturerna dödar transpersoner (Metro 2016-04-20), lyckas reportern nämligen felköna Freja i pappersversionen trots att hen just framhåller hur viktigt det är för hens »psykiska välmående att bli benämnd med rätt pronomen, för annars är det som de inte ser mig för den jag är, som att jag inte har rätt att existera« (Metro 2016-04-20). Ja, tyvärr är det inget som journalister normalt belyser, trots att det finns mycket avsky mot transpersoner. Som tur är tystnar inte Freja i första taget, snarare blir hen än mer övertygad om att den kamp som hen dagligen för på sociala medier (som instagram) är väldigt viktig, för som hen själv beskriver:

jag får också hat för att jag ger uppmärksamhet till sådant som inte brukar få det.  Det ser jag som ett väldigt konkret bevis på att det jag gör behövs och att jag ska fortsätta. Representation är livsviktigt.  Representation är livsviktigt. Att se sig representerad i kulturen är bevis att en existerar. Och det ska jag bidra till (Metro 2016-04-20).

Den som då tycker att feminismen »gått för långt«, eller att vi bor i världens jämställdaste land, den bör nog ta sig en funderare över sina åsikter. För när en som rapparen Marcus Pirttijärvi tycker att Freja förtjänar att få en »kula mellan ögonen«, för att hen bland annat inte tillåter homofobi på sitt instagramkonto,  då är något riktigt fel. Själv är jag inte heller helt förskonad från fördomsfulla åsikter kring min identitet. När jag i vissa lägen talar om för personer i min omgivningen att jag har en högpresterande Aspberger/ADHD-diagnos betraktas jag plötsligt inte som en enskild individ. Istället bedöms jag utifrån personens förutfattade föreställningar. Som exempel har jag fått höra att; Nej, med du kan inte ha asperger, du är ju inte lika verbalt klumpig som min kusin, eller; men du är ju inte i närheten som Simon i filmen I rymden finns det inga känslor, och »shit sherlock«, vad konstigt. Det kanske är för att jag inte är din kusin eller Simon. Jag är Andreas, en högutbildad och social individ som samtidigt har en del knepiga egenheter, som  vilken annan vanlig individ som helst, och vem är egentligen normal?

www.joannahalvardsson.seNär du möter någon med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning tänk då som bloggaren Joanna Halvardsson gör i sin debattartikel Låt mig och Saga Norén vara konstiga (Aftonbladet 2015-11-12) att »vi med asperger är alla unika, men framför allt är vi människor med mycket att tillföra till vårt samhälle« (Aftonbladet 2015-11-12). Tro därför inte att du vet hur någon (som jag) är bara för att till exempel din kusin har en aspergerdiagnos. Låt mig i stället berätta vad jag har för sociala begränsningar, sen kan vi utbyta erfarenheter. Jag har nämligen aldrig förstått varför det skulle vara något som en vill »skyffla under mattan«. Om ni har en öppenhjärtig fråga kring hur känslig jag förslagsvis är för höga ljud har jag inga problem att ge ett ärligt svar. Däremot är det inte lika lätt att rycka på axlarna åt TV-program eller nyhetslag där en enligt min synvinkel fått »min« Asperger/ADHD »om bakfoten«.

Bild (68)Som exempel kickade jag igång »alla cylindrar« när jag råkade zappa förbi TV4:s Svenska fall för FBI, och hörde hur Henrik Belfrage, (forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall), gav vetenskaplig substans till åsikten att autistiska personer kan blir fixerade vid att döda. För det späder på stereotypen av autister som socialt avvikande och ytterst ragnevi.sekänslokalla individer. Ja, som Henrik Ragnevi (talesperson för Attention i Göteborg), uppger i Dagens Nyheters webbartikel TV4 anmäls för påståenden om autism och våldsbrott (Dagens Nyheter 2015-06-03) »får man nästan uppfattningen av programmet att en person med psykosproblematik och Aspergers skulle göra denne till potentiell mördare« (Dagens Nyheter 2015-06-03). Själv är jag mer intresserad av vad reportrarna tänker kring den uppkomna situationen. Har de förståelse för att de förstärker myter kring asperger i deras program? Hur är det rent generellt? Kommer individer med olika NPF-diagnoser till tals i dagspressen? Betraktas de enbart utifrån sin diagnos? Vad tänker ni som läser denna blogg? Hade du frågat mig när jag skrev min etnologiska C-uppsats Stigmatiserande kraftkälla (Sellfors 2008) hade jag svarat att en del journalister tenderar att ofrivilligt objektifiera och stereotypifiera individer med ADHD som en sammanhållen samhällsgrupp, utan att de själv får komma till tals. När skribenten av Dagens Nyheters webbartikel Adhd-diagnos blir hinder för körkort (Dagens Nyheter 2008-03-10) framhåller »att Vägverket misstänker att en del olyckor, framförallt i gruppen unga män, beror på att föraren har adhd. [Och] diagnosen innebär ofta bristande impulskontroll och att man blir lättprovocerad« (Dagens Nyheter 2008-03-10) intervjuar han inte någon som har ADHD. Oavsett om de då upplever att de är skickligare eller odugligare än »vanliga« bilförare på grund av sin diagnos representeras de enbart för oss (som läser artikel), utifrån negativa föreställningar. Själv kan jag inte säga så mycket kring hur jag skulle vara bakom ratten för jag är överhuvudtaget inte intresserad av att köra bil. Nej, jag får helt enkelt förlita mig på SL:s kollektivtrafik. Eftersom jag då om 1 timme ska vara på en gudstjänst i Sollentuna är det på sin plats att jag gör mig i ordning.

Skolgång & positiva aspekter med att ha NPF

Camilla Läckberg.jpgGod kväll! Hur många har gått förbi en iögonfallande löpsedel om att Camilla Läckberg anser att Bebistiden suger (Aftonbladet 2016-06-11) utan att bli fördomsfull mot hennes åsikt? Själv brukar jag inte bryr mig något vidare. Eftersom att min mor är journalist är jag (om en får skryta lite) bra på att hålla mig neutral mot de känslor som löpsedlar ska få oss att känna. I stället för att skaka på huvudet åt olika förhållanden (som att Läckberg i artikeln här ovan utmålas att tycka att bebistiden »suger« trots att hon själv fött barn), undrat jag snarare hur långt kvällspressen är beredd att gå, innan de går över gränsen för vad en ska behöva utstå som kändis. När Mikael Persbrandt stämmer Expressen för en fabricerad artikel, som en kan läsa om i Dagens Nyheters webbartikel Persbrandt stämmer Expressen, hoppades jag att Otto Sjöberg (Expressens dåvarande chefredaktör) skulle åka i kurran. Som Expressen själv skrev om i deras webbartikel Otto Sjöberg fälld för förtal (Expressen 2006-12-15) resulterade (samir-viktor.se)det bara i dagsböter. Men jag hade gärna sett att han fått skaka galler en tid, för  även kändisar bör behandlas som »vanliga människor«. När jag gick in på Expressens nöjessida på »morgonkvisten« den 20 juni 2016 fick jag mig emellertid en tankeställare. Det visade sig nämligen att Paradise Hotellstollen Samir Badran – som ställde upp i melodifestivalen med en låt om att bada naken på Sergels torg – har ADHD. 

Han skriver om det i blogginlägget ADHD – Sjukdom eller framgång? (Expressen 2016-06-20), där han som många andra beskriver att han haft en trasslig skolgång; »Mina lärare tog mig som den jobbiga, som pratade för mycket. Har varit så under alla år. Danil RoudenkoJag togs som den som hade stora problem. Hmmm om dom bara visste hur jävla tråkiga dom var att lyssna på hade dom förstått att jag inte kunde sitta still« (Expressen 2016-06-20). Själv har jag också hamnat i många bråk i grundskolan, där jag upplevt att jag utsatts för olika oförrätter, trots att motparten egentligen bara hade en annan åsikt. I stundens hetta kunde jag dock inte ta in att det finns »två sidor av ett mynt«. Jag gjorde därför nästan  vOlgasuslo.jpgad som helst för att få rätt. Men när jag sedan lugnat ner mig och förstått att jag totalt missuppfattat situationen blev jag både väldigt ångerfylld och ledsen. Att en då försöker få en elev med NPF att lunga ner sig genom att få den att räkna till 10 är dödsdömt. Vad eleven i stället behöver är en vuxen (som mina assistenter), som inte blir frustrerad när en inte verkar ha lärt sig något av tidigare felsteg, för som beteendevetaren Jessica Hjert Flood beskriver i sin film Till dig som inte har ADHD; (Jessica Hjert Floo 2014), »varje gång som jag gör dig upprörd eller frustrerad, så har jag redan försökt allt jag kan men inte nått ända fram, och att ingen är mer ledsen för det, än jag« (Jessica Hjert Floo 2014).

bigOriginal
Foto: Victor Wikander

När jag läser artiklar om killar som Victor Wikander i Dagens Nyheters webbartikel ”Störiga ­killen” som ­hittade sin inre styrka (Dagens Nyheter 2012-07-03) som berättar att han mobbades under hela grundskolan för »att han var annorlunda och inte ville spela fotboll« (Dagens Nyheter 2012-07-03), då kan jag inte låta bli att undra: Hur många barn far i dagsläget illa inom skolans väggar på grund av att de inte har en elevassistent som lyckats »tussa« ihop personer som Viktor med en klasskamrat? För även om han kunde roa sig själv med olika fantasilekar, ville han egentligen »leka med de andra barnen. Men de ville inte leka med honom, bland annat för att han kunde vara hårdhänt« (Dagens Nyheter 2012-07-03). Hur många barn skulle då inte slippa att känna sig maktlösa, eller ha en miserabel skolgång i fall de hade en assistent? Vem vet, det kanske även skulle hålla dem borta från droger (som amfetamin och cannabis), vilket Viktor tyvärr fasande i när han började hänga med skolans tuffare grabbar i tonåren.

Victor Wikander (1)
Fotograf: Victor Wikander

Själv har jag aldrig varit lika företagsam som »vanliga« tonåringar. Nej, jag har inte överhuvudtaget något intresse av att  partaja tills fyra på morgonen. I sinom tid tycker en inte heller att det är häftigt. Som Viktor själv beskriver fick han »sådan stor ångest för det liv han levde, kantat av inbrott och ständiga slagsmål (att) han beslutade sig för att berätta för föräldrarna att han använde droger« (Dagens Nyheter 2012-07-03). Det blev hans vändpunkt. Tack varje förstående föräldrar som »kontaktade en ungdomsmottagning där han genomgick en utredning som visade att han hade adhd. I idag använder han sin energi och fantasi till något positivt. När han intervjuas i Dagens Nyheters webbartikel Han vill ge en bild av adhd (Dagens Nyheter 2015-04-03), har han precis släppt boken Adhd i bilder (Votum förlag 2015), där han sammanställt material från över 4 års fotografering utifrån ett tydligt syfte. Precis som att jag berättar om hur det är att leva med Asperger i denna blogg berättar Wiklander genom sina bilder hur det är att ha ADHD. Framförallt vill han visa hur du kan använda dina (diagnosens) positiva sidor (som kreativitet och självständigt tänkande), för »en(www.acronkanoter.se).jpg kan lätt känna sig omringad av all negativitet« (Dagens Nyheter 2015-04-03). En positiv aspekt som vi med olika NPF-diagnoser besitter är att vi ofta tänker utanför normala ramar, ser saker från okonventionella perspektiv och har stor fantasi. Själv tycker jag om att prova saker som jag inte testat tidigare. Under min behandlingsutbildning Väddö folkhögskola drog jag bland annat ut och paddlade kanot med ett gäng av skolans hälsopedagoger. Och för den som undrar hur deras utbildning ser ut så får ni en fingervisning i videon här nedan.


Jag brukar även »volontära« på Lunch i gemenskap, där jag serverar lunch och är ett socialt stöd för utsatta människor, vilkealskarmode.blogg.set är utmanande. Även om det normalt inte sker någon svårare incident vet en aldrig vad som kan hända eftersom vem som helst är välkommen. Ja, så länge besökarna inte är påtända eller hotfulla mot oss volontärer är de välkomna att äta lunch och dricka kaffe med något donerat bakverk.  Å, nu ska jag själv gå och fixa fika…

 

 

 

Hur betraktas individer med olika NPF-diagnoser på den öppna arbetsmarknaden?

http://www.dreamstime.com/royalty-free-stock-image-image31816686God eftermiddag! Hur leker livet för alla fina människor?. I förra veckan fick jag höra från nätpolare (numera före detta), att jag var privilegierad eftersom att jag är arbetslös när det nu blivit sommar. För medan den satt och knegade(techdissected.com) på ett callcenter i en instängd källarlokal och försökte kränga försäkringar kan jag ligga och pressa mig i solen på min balkong. Men då känner den personen mig mycket dåligt. Någon soldyrkare har jag nämligen aldrig varit. I stället avnjöt jag en god kopp Wanyama kaffe (som har en bärig smak och en mustig arom), medan jag jagade rektorer på olika skolor i mitt närområde där jag sökt jobb som resurspedagog/elevassistent. Vilket inte är någon dans på rosor direkt. Nej inte ens när en talar in meddelanden på deras telefonsvarare hör de av sig till en. Den som då anser att det inte är ett jobb att söka jobb, den vet inte var den talar om. Så tyvärr är jag alltså åter arbetssökande och har spenderat många timmar på både maxresdefaultPlatsbanken, jobb i stan (Stockholm Stads jobbdatabas) och andra jobbsökmotorer som Monster och jobbsafari. Framförallt har jag sökt tjänster som resurspersoner/elevassistenter. Jag har funderat över om en kanske behöver sänka sina förväntningar. Kanske måste jag också söka tjänster inom yrken som jag inte är utbildad? På arbetsförmedlingen finns det förslagsvis över 800 städjobb och 500 lagertjänster.

unge-med-raserianfall-46071966

Å andra sidan vet jag vilken insats jag kan göra utifrån min högpresterande aspergerdiagnos som resurspedagog/elevassistent. Bland annat vet jag hur det är att få en »blackout«, alltså när en tappar kontrollen över sig själv och både gör och säger saker som en egentligen inte menar. Själv har under min barndom både kastat skolbänkar, skrikit, sparkats, och använt alla möjliga okvädningsord mot personer som jag sedan ångrat av hela mitt hjärta. Liknande händelser beskriver egenföretagaren Jill Carlberg Söderlund (som också har asperger) i sin video »Utbrott!, Explosion! & Meltodwn«. När jag så lugnade ner mig hade jag så mycket ångest inom mig som jag liksom hon hanterat på olika sätt. Själv ville jag oftast bara gå och lägga mig och sova, medan Jill hade ont i hela kroppen.

Jag kan i en klass där elever har olika NPF-diagnos med andra ord bli skillnaden mellan katastrofala utbrott och succéartade avvärjningar, jag vet rent instinktivt hur det är att gå i skolan med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Med mig som elevassistent får eleven således någon som »talar samma språk«, och som faktiskt klarat sig i genom skolans malande köttkvarn utan att förblöda. Är det något jag upplevt som barn är det känslan av att misslyckas med att hantera(www.nestorforlag.se) min aggressivitet trots att jag kämpade för att det inte skulle gå »bananas«. Emotionellt är jag nämligen ingen känslokall person. Nej, det kan jag säga er, att den ångest som jag haft när jag förstått vad jag gjort vill jag inte ens att min värsta fiende ska behöva känna.

Däremot kan en lätt få intrycket att en är psykisk sårbar,(www.biography.com)manipulativ och våldsbenägen när en har asperger eller ADHD om en läser artiklar om Utøyaterroristen Anders Brevik, som SVT:s webbartikel Expert: Breivik kan ha Aspergers syndrom (SVT  2012-07-18), Expressens rapportering från mordrättegången av Carolin Stenvall i webbartikeln Alldéns ADHD kan ha bidragit till mordet (Expressen 2009-03-19) och artiklar kring hur alltfler diagnostiseras och får tillgång till narkotikaklassade mediciner i Aftonbladets webbartiklar Till salu: En diagnos (Aftonbladet 2011-10-19), Slutsats #2: Stoppa Diagnosskojarna (Aftonbladet 2011-10-25) och Expressens Ökad medicinering med narkotika – en het potatis (Expressen 2011-09-11). Från den undersökning av nyheter kring ADHD som journaliststudenten Carina Björk gör i sin kandidatuppsats En diagnos på modet– om mediebilden av ADHD (Björk 2011) har journalister även vinklat artiklar så att det tillsynes finns en helt oregleradhuvudnavigering_8170130456697884911 marknad för ADHD-medicin. Det får konsekvenser för hur en betraktas rent allmänt. I Aftonbladets webbartikel Planer på LSS-boende får grannar att rasa (Aftonbladet 2013-07-31) kan en exempelvis läsa att invånare i Glasberga (Södertälje), »oroade sig för säkerheten för deras barn och för att värdet på deras hus ska sjunka« (Aftonbladet 2013-07-31). En del var så upprörda att de skickade e-post till stadsbyggnadsnämnden som var rena »hieroglyfer«, eller vad tycker ni om exemplet här nedan.

Vi kommer inte att våga ha våra barn lekande utomhus om inte vi är med dem, för vi vågar inte att riskera att någon av dessa (stackars) mentalt störda ungdomar (som behöver all hjälp som dem kan få, detta kan dem få däremot någon annanstans) skulle göra något som dem inte kan styra över så som att gud förbjude kidnappa, våldföra sig på barn i området vilket har hänt och händer fortfarande olyckligtvis (Aftonbladet 2013-07-31)

Bryan Casey DavisOm vi då bortser från bristande grammatik i citatet ovan, som däremot Jill Söderlund helt bedårande går igenom i blogginlägget LSS-boende i Glasberga och arga grannar (Söderlund 2013-08-10), så finns det tyvärr många fördomar kring individer med NPF; för som hon skriver »om någon av er ska tala illa om min funktionsnedsättning, vänligen gör det i så fall på acceptabel svenska. Det heter ‘de kan få’, inte ‘dem kan få’. Vid osäkerhet angående de/dem använd hellre 6701939-Swiss-Cheese-Stock-Phototalspråksvarianten “dom”« (Söderlund 2013-08-10). I stället för att en skickar mejl med fler stavfel än de finns hål i en maasdamerost till kommunen, så borde en boka in sig på en föreläsning hos mig eller Söderlund, som lovar att ge en fin rabatt på priset!, ja för »om du identifierar dig som en av dessa Glasberga-bor lovar jag att ni ska få en fin rabatt! Det innebär billigare pris, inte en sån rabatt som ni har överallt i ert fina villaområde. Jag tänkte att det är lika bra att jag förtydligar. Det händer mig hela tiden att folk missförstår, eller att jag missförstår dem. Det är en av de stora utmaningarna när man lever med autism, förstår du« (Söderlund 2013-08-10). Tyvärr finns det också många fördomar hos myndigheter. Som Jill beskriver när hon intervjuas i webbtidningen Special Nest Det finns så mycket fördomar om oss med asperger (Special Nest 2016-02-25) har både »Polisen, myndigheter, arbetsgivare och även läkare … jättemycket fördomar om personer med asperger. En gång träffade en autistisk väninna till mig en psykiatriker som sade »om du klarar att jag tar i dig så kan du inte ha autism« (Special Nest 2016-02-25), och nej, det är inget som hon bara upplever rent emotionellt.

(pressfeldt.wordpress.com)Sett från Polisens ansökningskrav kan du inte bli polis om du har ADHD, för du får inte »ha någon sjukdom eller något medicinskt tillstånd som kan utgöra en fara för personen själv, för kollegor eller allmänheten« (polisens hemsida). Och, visst, har du en storskalig ADHD-diagnos behöver du ett strukturerat, förutsägbart och överskådligt vardagsliv, men här stängs en hel diagnosgrupp ute från att arbeta som polis. Det är väl ändå ganska befängt? ADHD är inte heller en sjukdom utan en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Dessutom tycker jag att de fått diagnosen lite om »bakfoten«. När jag MiaOlofssonpraktiserade på biografen Zita under början av 2015 gjorde jag till exempel om hela deras DVD-försäljningssystem. I min värld är det därför diskriminerande att en inte kan bli polis om en har ADHD. Och vad händer med poliser som efter att de jobbat några år får sin diagnos? Stängs de av med omedelbar verkan, som en lokförare med över 25 års erfarenhet blev 2012? Ja, ni hörde rätt? Hur många olika lagar arbetsgivaren (i detta fall Transportverket) än bryter mot blev en extremt erfaren lokförare avstängd från sitt jobb utifrån enbart sin aspergerdiagnos.

Louise BillgertSom det beskrivs i reportaget Omstridd diagnos stoppar lokförare (Forskning & Framsteg 2012:5) började »Torolf Jansson och hans frus myndighetsstrid den sista juni 2012 när en nyexaminerad företagsläkare ringde för att han hade ett dåligt meddelande. Han hade gått igenom journalen och sett diagnosen adhd, som är en uppmärksamhetsstörning. Läkaren bestämde därför att Torolf skulle få körförbud omedelbart av säkerhetsskäl« (Forskning och Framsteg 2012:5). Som det framkommer i Göteborgs-postens webbartikel Blev av med jobbet som lokförare efter diagnos (Göteborgs-posten 2013-01-13) vill Transportstyrelsen nämligen inte ge dispens från deras hälsoföreskrifter, då de bedömer att hans »neuropsykiatriska tillstånd med kognitiva funktionsnedsättningar inte är förenliga med arbetsuppgifter av betydelse för trafiksäkerheten« (Göteborgs-posten 2013-01-13). De har också stått på sig. När artikeln publiceras är Torolfs ärende ändå uppe i Högsta förvaltningsdomstolen. Därmed har Transportstyrelsen, trots att de förlorat i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten inte kunnat släppa sin prestige och låta Torolf fortsätta att köra tåg, trots sin asperger-diagnos. Rent arbetsmässigt är han en skicklig Gillberglokförare. Han har heller aldrig varit inblandad i en enda incident som kan hänföras till hans Asperger. Det får mig att stå bakom den uppsjö av kritiker som, liksom Christoffer Gillberg (professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet) anser i sitt debattinlägg Transportstyrelsens diskriminering hör inte hemma i en västerländsk demokrati (SVT opinion 2013-01-16) »Transportstyrelsen diskriminerar kategoriskt alla med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som mindre duglig arbetskraft, och tycks anse att ett sådant tillstånd, oavsett graden, är en säkerhetsrisk« (SVT opinion 2013-01-16).

Faktiskt blir jag ganska upprörd, för här gör Transportstyrelsen skillnad mellan olika människor på andra grunder än deras meriter eller kvaliteter, utan på grund av deras verklighetsfrämmande föreställningar kring olika NPF-diganoser, för om det är något som individer med Asperger är bra på är det att en har olika specialintressen, som en förälskar sig i och värdesätter av hela sitt hjärta. Så en snaskefar.sebättre lokförare än Torolf, som älskat tåg sedan »han kunde krypa«, hittar en inte, likväl som att jag som brinner för att hjälpa barn med aspergrer att ta sig i genom skolans trassliga ämnesområden skulle göra allt för att lyckas om jag väl får ett chansen.

 

När är det bra att ha en vacklande tidsuppfattning?

SONY DSCMossa, mossa på er alla människobarn! Hur mår ni ute i det gassande solskenet? Har ni spelat minigolf på Kristinebergs minigolfbanan med ett glas Sangria i ena handen? Suttit på Mälarpaviljongen med en tallrik dillstekt strömming med potatispuré och rårörda lingon, eller har badat i någon av Stockholms utomhusbassänger? Själv har jag knappt gått utanför dörren sedan mitt förra inlägg om hur ett boendestöd kan (hjälper) individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att ha en fullgod livskvalitet.

ColourboxSedan jag var på en helt underbar brunch på Berns Asiatiska under pingsthelgen har jag behandlats för en elakartad ögoninflammation i mitt vänstra öga. När det var som värst låg jag mest nedsjunken i mina föräldrars soffa och fick hjälp med ögondroppar, tabletter och ögonsalva. Det hindrade mig emellertid inte från att författa delar av detta blogginlägg. Trots att jag snörvlade som en dunderpåverkad pollenallergiker kunde jag inte låta bli att klottra ner massor med situationer där de enligt min synvinkel är nyttigt att ha en haltande tidsuppfattning, som individ med en NPF-diagnos. Fast inte kan de väl finnas sådana situationer, tänker ni nu som läsare. För vår tillvaro kretsar ju hela tiden kring fasta tider. Ja, redan när vi stiger upp ur sängen (om en lyckas gå upp) på morgonen så kollar vi vad klockanwww.coolstuff.se är, för att vi ska veta hur lång tid vi har på oss innan vi måste åka till skolan, jobbet, eller vad en nu har för sysselsättning. Så rent samhällsmässigt är det inte okej att inte ha koll på klockan. Nej, det är ingen egenskap som en tar upp på till exempel en anställningsintervju. Det ursäktar inte obetalda räkningar och missade läkartider. Ingen SJ-konduktör lär heller låta dig åka gratis för att du på grund av din asperger inte hann skriva ut dina tågbiljetter innan du steg på tåget. Dessutom kan en nuförtiden använda SJ:s mobilapp. Som ni ser i filmen här nedan.

timere2För att då svara på frågan som jag ställde i inledningen av detta inlägg, kring hur jag anser att det finns en hel del perspektiv på hur NPF-individers haltande tidsperspektiv är till nytta för en, så måste en först förstå att en inte upplever tid som ens omgivning. Vilket inte är enkelt när du är barn då din hjärna ständigt arbetar med att lära dig hur din omgivning fungerar. Som pedagogen Camilla Åslund gör gällande i sin artikel Snart, om en minut, nästa år (Åslund 2010), är framförallt begrepp som »minuter, timmar, dagar och veckor« svåra. Hon skriver till exempel att barnet har lättare att förstå tid om vi refererar till något det känner till. »Halv sju kanske inte säger barnet något, men om vi lägger till »efter barnprogrammet« blir språket ett redskap som gör att tiden och händelserna blir överblickbara« (Åslund 2010:9). Sett från vad Gunnel Janeslätt (leg arbetsterapeut) beskriver i artikeln Så får barnen koll på klockan (Vi föräldrar 2009-09-18), så sker det faktiskt redan när vi är bäbisarThomas Löfqvist, för när en väntar på att få välling lär en sig »hur lång tid det tar att värma den och reagerar om det drar ut på tiden« (Vi föräldrar 2009-09-28). När såväl skribenterna av examensuppsatsen Barns uppfattning av tid – En kvalitativ litteraturstudie om tidsuppfattning hos barn i de yngre åldrarna (Carlsson & Lindén 2016), beskriver hur vår tidsuppfattning sker i olika byggstenar utgörs den första stenen (vår känsla för tid) av hur en som bäbis utvecklar sin tidskänsla. När »små barn ligger på skötbordet skaffar de sig (satrem.se)en tidsuppfattning genom att få en känsla för hur lång tid blöjbytet tar« (Carlsson & Lindén 2016:16). När det sedan kommer till förmågan att orientera sig i tiden (den andra byggstenen) så är en 2–3 år och »här handlar det om att förstå tid på dagen, veckan, månaden och året« (Carlsson & Lindén 2016:16), och den tredje byggstenen (förmågan till tidsplanering) utvecklar en normalt i 6-årsåldern, när en »förstår vad tid är« (Carlsson & Lindén 2016:16). Själv känner jag igen flera av dessa byggstenar när jag blickar tillbaks på min barndom.

Även om jag inte var någon vidare lugnt barn som klarade av att passa tider innan jag börjadeBjörnes Magasin skolan, (och i vissa fall även inte gör i dag), så hade jag ändå flera tydliga vardagsrutiner. Efter Björnes magasin var det till exempel alltid middag. Det var en bra rutin. Däremot vet jag inte om barnprogrammen alla gånger var så otroligt välgjorda eller fria från politiska ståndpunkter. Hur många kommer till exempel ihåg Lillstrumpa och Syster Yster av Staffan Westerberg. Eller ni kanske är för unga för att minnas detta ganska bisarra program där två handdockor av yllesockor gav sig ut på olika upptåg. Å andra sidan hade manusförfattarna av barnprogrammen en betydlig bättre pedagogik jämfört mot dagens skrikiga och skräniga program. Fast nu är jag kanske bara en »grumpy old man«, eller vad tycker ni; vilket är ert bästa barnprogram? Och kan ni gissa från vilka barn- och sommarlovsprogram bilderna här nedan tillhör? Ja, till den som kan pricka in programmen i rätt ordning från mannen här längst till vänster i bildkollaget till filurerna längst ner till höger, utlovas en biobiljett.

Som ni då förstår har dessa barnprogram etsats sig fast i mitt minne. Hur tokiga de än var satt jag alltid klistrad framför TV:n. På så sätt styrs jag både socialt och ekonomisk av klockan, vilket inte är något nytt fenomen… Redan när den industriella revolutionen tog fart var (blev) klockan ett viktigt styrmedel. Som Ingrid Westlund (fil dr i pedagogik) uppger i sin avhandling Skolbarn av sin tid: en studie av skolbarns upplevelse av tid (Westlund 1996), var det inte ångmaskinen som satte fart på industrin, utan klockan. »Införandet av en kvantitativ tidsuppfattning byggd på klocktiden var av avgörande betydelse för den industriella revolutionen. (kajsalisasblogg.wordpress.com)Klockan framstod som en bra mätare på den yttre, objektiva tiden som kunde bringa ordning på arbetstider och arbetsprocesser« (Westlund 1996:11). Ändå är det ett mycket trubbigt mätinstrument, som en enligt min synvinkel inte kan mäta i pengar, även om många gärna försöker. Visst, tid är viktigt i det globala industrisamhället. Vill en inte bli utkonkurrerad behöver en hela tiden effektivisera och få ut maximalt av sina anställda. Samtidigt är vi bara människor. En kan inte göra mer än en gör. I dessa lägen är det bra att en har en vacklande tidsuppfattning. Medans ens arbetskamrater går och stressar upp sig över allt de inte kommer hinna med gör en själv så mycket en bara hinner utifrån sina förutsättningar.

http://www.dreamstime.com/stock-image-reading-bus-image22174421

En annan fördel när en som NPF-individ har en bristande tidsuppfattning är att en alltid (i alla fall jag själv) är i god tid till läkartider eller andra möten. Jag har alltid minst 30 minuters flextid när jag ska åka någonstans. Jag slipper därmed (om inget riktigt oförutsett inträffar) springa till bussar eller tunnelbana. Att jag i bland kommer väldigt tidigt till olika möten, det får en helt enkelt acceptera. Eller så kan en sätta sig ochbild ta fika på ett mysigt café, i stället för att komma inrusande svettig och med andan i halsen. Däremot behöver inte individer i ens närhet alltid av samma åsikt. Som Annika Hermanrud anger i Dagens Nyheters webbartikel De tidlösa kommer lätt för sent (Dagens Nyheter 2005-02-08) är hon tidlös och »det är svårt att förklara för dem som känner av tiden. »…att man inte förstår tiden väcker irritation hos andra. Folk kan tro att man skyller på ett handikapp, att man egentligen bara är slapp« (Dagens Nyheter 2005-02-08).

Å andra sidan är det bra att en sviktande tidsuppfattning som individ med NPF när en har långt till jobbet. För genom att det innebär att många av ens handlingar inte sker automatiserat, så flyger tiden fort förbi när en läser en tidning eller en medhavd bok på tunnelbanan. Det är också skönt att inte ha koll på tiden när en gör roliga saker på sin fritid. Jag har aldrig förstått varför en inte bara kan unna sig att ta det lugnt när en har semester. Jag menar, det leder bara till slut till att en är alldeles uppstressad och irriterad över allt som en inser att en inte kommer hinna göra. Men om du nu har asperger, då vill du väl verkligen ha stenkol på din vardag, undrar en del? Visst, när jag under sommaren ska på en långweekend i London(www.businesswire.com), som jag fått i 30-årspresent av mina underbara föräldrar, så vill jag visserligen ha en del saker inplanterade. Redan nu har jag bokat in ett besök på cabaré- och burlesqueklubben Cafe de Paris, hittat butiker som jag vill besöka i Notting Hill och bestämt att en bara måste gå förbi Abbey Road Studio.

(www.cassecroute.co.uk)Jag har också gjort en lista över restauranger som fått bra omdömen. En vill ju inte hamna någonstans där de steker kött eller kokar grönsaker som damerna i Two fat ladies. Även om jag inte är någon Gordon Ramsay när det kommer till matlagning, så är jag införstådd med att du behöver mer än en »nypa« peppar och salt när en steker en rostbiff på 10 kilo. Om någon ätit tapas på Barrafina i Covent Garden, provat någon av Flat Irons stekar, eller avnjutit en fransk trerättersmeny på Casse-Croûte får ni gärna hör av er, eller om ni själv har något bra förslag. Vad en sen går på för pubar, och vad en stöter på för livemusik, det får bli som det blir. På så vis har jag en mycket mild Asperger/ADHD-diagnos. Jämfört mot en del med asperger som mer behandlar individer i sin omgivning som statiska objekt som en styr och(2000-taletibild.blogspot.com) ställer med, varefter de inte förstå varför de blir sura eller går därifrån, har jag inga allvarliga begränsningar i sociala interaktioner. Däremot har jag suttit många timmar under min uppväxt och sorterat Kalle Anka-tidningar hos mina släktingar i Danmark utan att jag haft någon som helst koll på tiden. Rent terapeutiskt kan jag också sitta och leta musik till mitt Spotifyprojekt över mina 1000 bästa kvinnliga artister i flera timmar utan att bli trött.  Nu känns det dock som det är dags att avsluta detta inlägg…